Nästsista dagen.

Hejhej, gårdagen och idag har sett väldigt lika ut. Börjat båda dagarna med en frukost med Amanda medans mamma och pappa har varit och pratat med massa folk. Sen har vi legat på stranden och badat och solat i flera timmar. Sen igår så åkte vi ut Till barnen vid 5 och hade ett möte med alla barn och vuxna om frukost och sånt. Det gick väldigt bra och alla var nöjda, efter det åkte vi till en resturang och åt. Senare på kvällen så gick vi bort till en bar och spelade biljard och hade det trevligt. På kvällen idag åkte vi först iväg till tandläkaren för att diskutera och sen vidare till barnen. Där pratade vi med flera av barnen om vad de gör på speeking school och sånt. Senare så åkte vi där ifrån och åt på en grekisk resturang, de va väldigt gott. Nu sitter vi vid hotellet och kollar film. Imorgon ska vi till An och sen ta farväl, känns redan nu väldigt jobbigt så det kommer nog bli en känslig stund. Hejdå

En dag på stranden

Igår (söndags) så hade vi en stranddag ende massa barn och vuxna. Jag och Amanda började dagen med att gå bort till stället vi skulle till medans de andra åkte tuktuk.  Det kändes som vi aldrig kom fram, men tillslut så ser vi att An kommer imot oss och då va vi framme! Då kom det massa glada barn som gav oss lite presenter. Vet inte vad det som va i heter så jag lägger ut en bild istället. Sen gick vi alla ut i vattnet och badade och lekte taxi. Alla barn sjöng massa låtar för oss och vissa svenska låtar de sjöng har jag aldrig hört förut t.ex. Bullfest eller vad den nu kallas:) efter en lång bad tur så bjöd de oss på massa mat och frukt, det var en jättegod gryta som de själva hade lagat och till det fick vi massa bröd och frukt. Det fanns stora meloner bananer och en annan liten frukt som vi inte vet namnet på, den såg ut som en stor vitlök med ett tjockt lila skal. När alla var klara så lekte några i sanden och några hoppade i vattnet igen! Själv blev jag ned grävd av alla, till och med några mammor kom och hjälpte till! Sen hjälpte vi alla till och städa upp och sen åkte alla hem. Detta har varit en av dom absolut bästa dagarna i mitt liv, och så känner de övriga i familjen också! Att se alla så lyckliga och glada får en själv att bli jätteglad. Och maten var det godaste jag någonsin ätit här nere .

Tyvärr funkar det inte med bilderna och jag vet inte hur jag ska göra! Ska försöka på nytt imorn.

14 December

Hej på er!
Det är första gången jag gör ett inlägg på denna blogg men det ska nog inte vara några större problem skulle jag tro.
Idag så var inte vädret något vidare utan det var mulet men trots det lyckadessolen tränga igenom ett par gånger så lite färg har man allt fått. Vid halv fem mötte vi upp Mr.An som körde oss vidare till byn där alla barnen bor. Precis som senast när vi var där så möttes vi av glada "Hello" och en massa nyfikna barn. Vi delade ut kläder och skolmaterial och efter det så satt vi bredvid deras speaking school och tittade när de yngre barnen fick göra engelska läxan tillsammans med deras lärare, som då var en äldre elev. Småbarnen plockade blommor som de sprang med till oss, inte en, utan flera gånger om. Tror Rebecca hade en hel bukett tillslut!
Det roligaste på hela kvällen var helt klart att den där nervösa känslan man hade, försvann helt så fort man hade skrattat lite ihop med dem. Vi pratade om fritiden, om jobb, engelskan överhuvudtaget och det de verkade bli mest förvånade över var att jag jobbade samtidigt som jag studerade. De var någonting som de inte gjorde men jag fick försöka förklara att mina skoldagar inte var så långa och att jag inte har någon skola på helgen så därför kan jag jobba så som jag gör.
Innan vi visste ordet av så var det mörkt och vi skulle bege oss tillbaka mot hotellet igen. Men innan vi klev in i taxin så kom alla barn å sa heder och kramade oss och herregud vilken känsla man fick! De har träffat mig i kanske 4 timmar högst och de tycker redan om mig och vill leka med mig. Det här skulle aldrig hända hemma i Karlskoga! De är så oerhört tacksamma för allt man gör och att man bara pratar med dem betyder mycket för dem. Fler personer borde få uppleva detta och se hur människor faktiskt bor och hur de har det. Man får lära sig så fruktansvärt mycket lärorikt och det lär en att inte begära för mycket när man redan har allt som egentligen behövs.
Efter vi hade ätit förut så tog vi med oss maten i kartonger och gav till barnen på gatan och gissa om de blev glada! Det var nog det bästa som hänt under deras dag, om inte så var det i alla fall det bästa på min dag.
PÅ söndag ska vi bada med barnen.
Kram från Amanda

Första kvällen hos barnen

Hallihallå, hade nyss skrivit ett jätte långt inlägg men allt försvann. Så får skriva om allt! Idag har vi faktiskt hunnit med rätt mycket! Vi började dagen med en tidig frukost för att sen åka till den stora marknaden med Mr.An, där köpte vi lite kläder till Rith och hans familj, till oss själva köpte vi frukter och en boll! Efter det så åkte vi tillbaka till hotellet och gjorde oss i ordning för en härlig dag på stranden. Vi låg på stranden rätt länge men gick sedan upp till poolen för lite bad och skugga. När vi alla var klara så vandrAde vi iväg och mötte Mr an igen och åkte iväg till byn, då va vi faktiskt lite nervösa men allt gick jättebra! Alla barnen va så snälla och alla kom fram och hälsade. Då när vi satt där såg vi att lille Rith kom gåendes borta på vägen, då började vi vinka till han och han sprang fram till oss. Mamma började genast gråta av lycka och han va jätteglad. Vi gick senare iväg till deras hur och kollade och gav dom även deras kläder och saker vi hade med, de va så otroligt tacksamma och man såg glädjen i deras ögon! Efter det va det mat dax så vi åkte tillbaka och gick iväg till en resturang lite längre bort. Nu ska vi lägga oss och sova lite och imorn ska vi upp och dra till en skräddare . Hejdå :D / Rebecca

Hej alla bloggläsare! Skönt att ni inte har gett upp trots att det inte blivit så mycket skrivet sedan vi kom hem. Det är mycket som ska tas i kapp och trots den stora energikick jag fick i Kambodja, så landar jag så sakta i verkligheten och inser att jag inte hinner allt. Dessutom har jag en förmåga att se till att jag får mer att göra än förut. Jag har bytt skogen mot skolan och fadderbarnen mot barnbarnen och min mamma 91 år. Dessutom utsatte jag mig och Line från något helt förskräckligt som vi egentligen inte vågade. Vi var med i direktsändning i Radio Örebro. Vad gör man inte för kambodjas barn? Jag vågar aldrig lyssna på vad som sades för det kom frågor som jag inte väntat mig och Päivi som ställde dem hade inte läst vår blogg, som hon lovat. Nu får vi se vad som händer för hon ville att vi skulle rapportera direkt från Kambodja och hon lovade att återkomma.
Det som var bra med radion var att jag fick berätta om Mulles loppis och att vi blir sponsrade av dem, dvs Lillemor med personal, alla givare och köpare. TACK!!!!!
Vi kommer och hjälper till när det behövs för ni har gjort att vi kommit till en annan nivå där vi kan uträtta mer.
Just nu sitter Elisabeth, Håkan, Amanda och Rebecka på planet till Bangkok. I morgon får de träffa barnen för första gången. De har varit i Sihanoukville förut men inte mött alla barnen och deltagit i verksamheten.  Nu har de i uppdrag att handla frukostar, fixa med tandläkaren och betala för extra matte i en lärares hem på helgerna. Vi har alltså fått nya pengar från Mulles loppis och ska försöka ändra på barnens godisvanor genom att köpa frukostar i skolan. Föräldrarna har alltså inget att ge sina på moronen, det tar för lång tid att koka ris, så de ger dem lite pengar som räcker till godis men inte till mat. Därav kommer alla hål i tänderna för godis är billigt. Amanda har i uppdrag att göra ett kontrakt som barnen måste skriva på och högtidligt lova att byta ut godis mot betald frukost och tandvård. Någon har säkert uppmärksammat att en 0:a fallit bort för lagning av ett hål i föregående blogg. Priset är 10$ för att normalt hål och 15$ för rotfyllning. Jag tror att det hårda dåliga ris som de själva köper, fastnar i tänderna och inte går att borsta bort. Detta påstod den svenska tandläkare som vi förut hade tillgång till, så godis är bara delvis en orsak till tandskadorna. Ensidig kost kan vara en annan och då måste vi börja prata om kost med frukt och grönsaker, något som finns men kanske inte äts. Jag har nog mycket att ta tag i om......
Jag vet att jag ska ta tag i matteproblemet nästa resa. För många elever i klasserna, lärare som vill ha extra undervisning på sin fritid för att tjäna mer pengar dåliga läroböcker samt att staten belönar ett bra mattebetyg tre gånger mer än t.ex. engelska gör att våra elever vill betala 10$/ månad för att få bättre betyg.
 
Oh, vad gärna jag skulle byta snö och kyla mot sol och varma bad men.....Någon gång i vår åker jag bara någon säger att", Britt jag vill åka den......så hänger jag på. Just nu känns det så bra att veta att nya friska krafter är där och bryr sig och försöker få det bättre för våra fadderbarn.Det ska bli roligt att läsa era blogginlägg. Lycka till och njut av varje minut! Det är så häftigt det ni får uppleva. 
Alla sponsorer kommer snart att få ett mail med en glad överrasknin så..Håll ut, vi ger aldrig upp utan vill utveckla vår verksamhet. En varm go´kram till alla från Britt

Nu är vi med i etern också!

http://sverigesradio.se/sida/play.aspx?ljud=4294935

Hemkomna och nöjda

Hej alla. Vi är hemma och försöker vända tillbaka tiden och komma in i vanliga rutiner. Jag Britt är morgontrött och vill sova länge men nu vaknar jag vid fyra-tiden och väntar på att äntligen få gå upp i mörkret. Jag är sex timmar fel i huvudet som fortfarande delvis är kvar i Kambodja, även om den del som syns är i Karlskoga. Ändå, det känns som jag surfar på en vågtopp. Jag är så nöjd att alla våra planeringar har gått så bra, ja t.o.m. bättre än jag kunnat drömma om. Nu gäller det att fortsätta vara duktig och redovisa till alla sponsorer kvitton, brev, kort och div. gåvor. Det finns massor av kort och filmer men hur ska det kunna läggas ut på bloggen eller visas för alla intresserade? Vi har funderat i olika banor men vi själva är inte tillräckligt datakunniga och de som är det är definitivt inte pensionärer. Ha tålamod, det kommer att lösas!

Jag har mailat till Mr.An flera gånger om saker jag glömt eller tänkt till om med vänners hjälp. Det ska bli spännande att få mail från eleverna och höra om hur de har det, hur många som varit hos tandläkaren osv.  Föräldrarna ska betala halva avgiften för att förstå att barnen inte ska äta så mycket godis. Nästa gång ska jag ha en argumenterande diskussion med högste rektorn om godisförsäljning på skolan. Våra barn får ingen frukost för ingen kokar ris på morgonen och bröd har de inte råd med. Föräldrarna skickar med barnen några reel att köpa något ätbart för och det finns bra alternativ men barn är ju barn så.....
Det känns som om våra barn är lyckligast i hela världen när vi är där. Att bara få ett papper och färger är stort och de presterar med stor iver allt vi hittar på. Tänk förra gången när vi vek pappesflygplan. Vilken lycka! Den här gången skrev alla brev eller ritade till sina sponsorer och de såg för första gången ett kuvert där brevet skulle stoppas och där det skulle skrivas namn på. Jag hade stora problem att hitta kuvert för det lämnas bara brev vid bröllopsinbjudningar. Ännu värre var det när jag skulle köpa en järnkratta för att få bort allt skräp. Det tog flera timmar att leta för endast kvastar används men de går ju inte att använda på stranden och till längdhoppsgropen. Bara att förklara för folk som aldrig sett en kratta hur den ser ut och är av järn, det var ett helt företag. Till slut gick ett ljus upp för en kvinna som rotade på en hylla och bakom en massa annat hittade en röd fin järnkratta, visserligen utan skaft men det kunde vi hitta på ett annat ställe. Vilken lycka! Krattlycka, finns det? Strandliv har fått ge vika för krattlycka, så har dagarna ofta sett ut, jag som hatar att gå i affärer har stått ut med detta och det beundrar jag mig för. En annan sak är att Gun och jag varit först vid frukostbordet före sju på morgonen. Detta tror ingen som känner mig men jag har haft en otrolig energi, var den nu kom ifrån och på morgonen dessutom!!!!!
Det finns bara en postlåda i hela Sihanoukville och det tar flera månader för ett kort att komma till Sverige(om det nu gör det.) Våra barn har inga adresser utan man åker ner vid Happy Burger-huset. Bara huvudgatan har namn i en stad som har omkr. 200.000 inv. och där det byggs en massa hotell för staden ska bli ett nytt semesterparadis. Vi älskar att det är just som det är, gemytligt och vänligt men tyvärr skitigt. Då ska ni veta att jag inte har varit i de fattigaste delarna. Jag är nog för blödig. För mig är våra barns usla bostäder tillräckligt.
Jag måste erkänna en sak. Jag har betalat för en kille som inte har någon sponsor. Hans olyckliga ögon förföljde mig och mitt samvete talade om att denna kille aldrig skulle förstå att vi tog in tre andra men inte honom som väntat i flera år. Jag vet, vi har intagningsstopp men...Är det någon som vet någon som vill ha ett fadderbarn, så hör av er! 

Pitcahai blir inskriven i skolan
En av anledningarna till att jag får en sådan energi är alla snälla människor jag träffar som bryr sig och stöttar mig. Jag har fått ett så rikt liv och känner mig så lycklig för allt gensvar.  Häng med på nästa resa! Jag vill att ni ska få känna som jag. Hör av er, ni som har funderingar! Britt

                                          En nöjd tuk-tuk förare med en av alla regncapar vi hade med oss

                                          Några av alla "våra" underbara barn

Här skrivs det brev till sponsorerna

 

 

 

Sista kvällen

 

Hej! Vi har varit ute och ätit gott som alla kvällar och vissa har börjat packa. Den som bloggar har inte ens funderat åt det hållet och då förstår alla att det är Britt som försöker få till någon form av sammanfattning. Jag är lite uppspelt eftersom jag varit i kvällsskolan och berättat om Jorden och varför vi har olika klimat och varför vissa länder är rika osv. På kvällen kommer tonåringar som går i Khmerskolans "gymnasium"som inte har engelska schemat. De vill verkligen lära sig och ställer frågor. Så roligt och jag bara känner att jag är på rätt plats just då. Den känslan har jag haft så många gånger under mina 16 dagar här. Jag förenar verkligen nytta med nöje. På stranden har jag inte varit så många timmar men där gör jag ju ingen nytta, bara njuter.

 

Jag hade verkligen planerat mycket i förväg med Birgitta, beställt skolmaterial, köpt medaljer och tom. planerat OS-grenar. Det mesta har gått bättre än väntat och jag är just nu så stolt över vad vi lyckats göra, jättemallig faktiskt. Den dag det var avslutning på OS var en höjdare, nästan som att bli farmor. Jag fattar inte än hur de fick till det och hur eleverna kunde låta så fantastiskt bra. Ståpäls hade jag flera gånger. Birgitta, den show som vi fixade för dina pengar var helt otrolig. Lena hade letat reda på en cirkusskola för gatubarn som uppträdde på skolgården inför våra förvånade barn. De hade aldrig sett något live och tillsammans med skolpersonal och en nöjd rektor var vi säkert fyra hundra. Hela byn kom och tittade. Fem minuter tidigare spöregnade det. Ibland kan det bli WAO!!!!!!

 

I går hade jag föräldramöte för att berätta hur Speaking School fungerar. För det är just vad den gör, fungerar. Birgitta och jag har haft utvärdering och vi blev överraskade över de positiva svar vi fick. Nu ska skolan utvidgas med läsgrupper för de mindre barnen som bara gått i engelska ett par år.

Nu har vi 10 "lärare" som vi försett med mycket bra material, som de kan välja från, för att få variation.
De som verkligen lärt sig mycket är förstås lärarna själva men det visste vi ju. Om man ska lära sig något är bästa sättet att berätta för någon annan. Det kom 40 föräldrar och de var så nöjda men de skämdes när vi pratade tandvård och godis. Det säljs på skolan och barnen köper billigt varje rast.Jag har lust att.......men det kommer. Högste rektorn börjar nog fatta att vi vill barnens bästa och kan börja ställa krav. Vi har tack vare Wolfard fått ett pris på 1 $/ hål och 20$ för en rotfyllning.
Vi skulle behöva en rik sponsor för att sanera barnens tänder.
Jag har spelat Bingo med barnen och en fråga var; Vad är vitt och kommer från himlen på vintern? svaret blev ...ris, förstås. Det är snart dax att åka hem till snön men de närmaste veckorna är nog huvudet kvar här. En annan fråga jag fick var; Känner du Usama bin Ladin? Jag önskar att jag hade kunnat visa kort på den ko som envisas att lägga sig i omkörningsfilen mitt på den sexfiliga huvudgatan. Alla saktar ner och rundar henne på något sätt. Hon är ko lungn där hon ligger och idisslar.
Sitter ute den ljumma natten och lyssnar på musik som spelas någonstans och på gräshoppor som spelar eller väsnas. Mina slagfärdiga rumskompisar har nog tystnat men oj vad trevligt vi har haft!
Måtte jag komma ihåg alla dråpligheter!
Måste också berätta att kroppen fått sitt. Örtmassage med varma oljor. Skinnet är lent som en barnrumpa och rynorna utdragna. Musklerna är spänstiga och jag har ingen värk alls, ente ens en gång när jag shoppat på marknaden med barn i många timmar. Tyvärr kommer väl kothögen påminna mig om min ålder men just nu njuter jag.
Angående bilderna, så jag jag inte flytta dem. Johnny har fått hugg så ni får fina er i att den gamla inte kan bättre. Tack alla ni som hjälper mig att göra detta möjligt, både barnens sponsorer, Mulles loppis  och andra givmilda personer. Britt

                                                 Lyckliga medaljörer och arrangör

 

 

 

Maili dansar för Maria? 

 

Nöjda föräldrar. Jag var nervös i onödan som vanligt.

Mr.An tolkade för de kan ingen engelska. 



                                           Trestämmigt med stor inlevelse särskilt Soksal.
                                                            Vilken pipa!

                                          Duktiga tjejer på väg upp.Rektor i bakgrunden

 Känner ni igen era kläder?

 Mrs.An tvättar åt andra utan maskin i ett kar och vrider

ur tvätten som om den var centrifugerad, Sedan hängs den på

galgar på staketet.

något så äe bästa sättet att förklara för någon annan.

OSavslutning och farväl

Nu är det Guns tur med bloggen

Nu är det lördag och samling skall ske vid skolan klockan 11. Oj vad varmt det är idag.

Barnen väntade redan när vi kom dit på uppträdande och vi har fått lov att vara på engelska skolan.
Även lärarna väntade för här går de i skolan på lördagarna. 4 flickor dansade och gjorde akrobatik, de slog nästan knut på  sig själva. Sedan blev det dags för 3 något äldre flickor som dansade och spred blomblad.
Några killar och flickor spelade och dansade och det var jägare och påfåglar, väldigt fint var hela föreställningen. Vi som åskådare undrar hur de kan göra alla konster men det är väl som vanligt vi får väl träna när vi kommer hem.

Efter uppträdandet gick vi ner till Speaking School och nu blev det uppträdande av våra barn. Oj va bra det var.
Britt hade fått stipendiepengar från NOP som skulle delas ut till de bästa eleverna. De fick ett kuvert med pengar och en ros . Det uppskattades mycket.
Nu blev det medaljutdelning från OS tävlingarna. Bästa i varje klass fick guldmedalj och sedan blev det silver och brons för de övriga. Barnen hade aldrig sett OS för på deras TV-kanaler visas inget sådant. Samtliga barn lyste i kapp med medaljerna runt halsen.

Nu var det dags för att barnens mammor skulle bjuda oss på mat som tack för det vi gjort för barnen. Vi kom till dukat långbord med massor med olika rätter. Allt var väldigt gott och vällagat. Vi smakade på banansoppa och den var underbar.

                                               Os-avslutning

                                          Mlop tapang uppträder för barnen, detta är ett center för gatubarnen

                                         familjerna bjuder på mat

                                          Ly quon Pathyuth och Soksal sjunger för oss

                                          Stipendieutdelning

                                          cirkus

                                          Här leker vi med barnen

I morgon åker Lena med barn tillbaka till Sverige och det är som vanligt avsked är aldrig roliga.

Hallå allihopa!!
Det är jag (Hedvig), Amanda och Lova som man kanske skulle säga representerar åldersgruppen "ungdomar" i detta resesällskap, så vi tänkte sammanfatta våran uppfattning om vår underbara resa.

Vi har valt ut lite redigt goa tillfällen som är om lite allt möjligt.

Som ni redan har fått ta del av så har ju jag och Amanda blivit sponsorer under detta äventyr, men det känns ju helt klart värt att nämna igen!! Ja oj, jag vill berätta för hela världen om mina lilla tösabit. Här är ifrån när flickorna fick varsin klänning som vi inhandlat åt de små. Åh vilken lycka det är med glada barnaögon, that can make a grown man cry, som the rolling stones kanske hade uttryckt det.

Och här kommer en annan del av resan, som brukar inträffa när solen har gått ner. Det är himla trevligt partyhäng här nere får man ju säga. Folk från allra möjliga delar av världen, och sen alla stjärnorna som jobbar nere på Dolphin Shack såklart! Så ikväll ska vi iväg och träffa några från grannlandet Norge, dom kan så många svenska sånger de där norrmännen, så vi får väl hoppas på lite allsång även ikväll.

Och här ligger ju jag som i trans!!! Ville bara säga det att - jösses.

Nu vart våra iphone-bilder slut för kvälla, men lite extra ord kan jag väl bjuda på.

Nu när resan lider mot sitt slut, och man är inne på de sista paren av trosor så tänker man ju endel på allt som hänt, och denna resan är nog den perfekta blandningen av business and pleasure. Inte för att det känns riktigt rätt att kalla arbetet vi gör med barnen för arbete när det får en att skratta och känna sig som, skämt åsido, ung igen som aldrig förr, men det är ju ändå ett hiskeligt arbete som läggs på barnen här nere. Det är verkligen fantastiskt och se.

Så ja, våra ögon kommer ju knappast vara torra imorgon när man skall säga hejdå till alla de gulligaste bebisarna och mest öppna människor man mött.

Men nu väntar våra norrmän och jag har ju inte ens dragit på mig finkläderna ännu, så nu får jag ta och tacka för mig. HEJSVEJS!

Torsdagen 8/11 - Resedagbok

Idag har jag tagit över stafettpinnen som bloggare. Jag, Wolfhard Pieske, och min fru Anita, glada pensionärer från Hammarö som är här för andra gången. Vi åkte en vecka tidigare, landade i huvudstaden Pnom Penh några dagar efter den populäre kungen Sihanouks död. Där fick vi uppleva hur tusentals svartklädda människor sörjde sin avlidne kung. Efter några dagar fortsatte vi med buss till Vietnams huvudstad Saigon(Ho Chi Minh City). Gränsövergången var okomplicerad - som svenskar behövde vi inget visum. Så kom vi fram till 9 milj. staden Saigon med 5 milj registrerade motorcyklar. Att korsa gatan kändes varje gång som en stor utmaning. Vi besökte krigsmuséet och de berömda Cu chi tunnlarna (mycket omskakande). Efter några dagar i Saigon flög vi vidare till paradisön Phu Quoc. Andra november anslöt vi till vår grupp i Sihanouk Ville. Levnadsstandarden och infrastrukturen är betydligt högre i Vietnam men det är i Kambodja man möter de glada leendena...
Igår - torsdag - var några av oss till UNICEF's kontor här i Sihanouk Ville för att sedan fortsätta till vår "nya" skola för att lyssna på en lektion i engelska - mycket imponerande! Den intensiva värmen och extremt höga luftfuktigheten krävde sina offer i gruppen. Gun insjuknade i feber och förkyldning och ska inte lämna hotellet idag. Vårt lilla charmtroll Ellen svimmade (på ett lämpligt ställe, nämligen i ett apotek). Ingen fara dock, hon kvicknade till efter en stund och fick vátten av bäste kvalitet. Vi var till tandläkaren med vårt 10åriga fadderbarn, eftersom hennes strålande leende hade avslöjat ett beynnande kariesangrepp i en framtand. Döm om vår förvåning när tandläkaren konstaterade inte mindre än 6 hål varav 2 eventuella rotfyllningar. Han lagade två hål omedelbart och idag följer fortsättningen... Kl 16 samlades vi vid Speaking school och barnen fick fina brevpapper och kuvert för att skriva (allternativt rita) till sina respektiva sponsorer. De utförde detta med stor inlevelse och vi kunde notera vilka stora framsteg som många hade gjort i engelska. Idag (fredag) är barnen lediga från skolan pga högtidsdag och i morgon är det Grand Final med bla prisutdelningar efter våra OS-tävlingar, sång och uppträdanden. Medan Britt, Janne och Bigitta inbjudits till en privat middag avslutade vi andra kvällen med en god måltid på stranden, som tyvärr stördes av ett pojkslagsmål. Efter modiga ingripanden av Lova och Anki upphörde kombattanterna. Som du, kära läsare, ser händer något oväntat varje dag....
Jag har rest under 50 års tid till över 100 länder men aldrig tidigare upplevt en sådan spontan värme och tillgivenhet. Här är jag mer än en ytlig åskådare utan blir delaktig i familjernas vardagsliv, glädje och beskymmer. Alla hjärtliga leenden, spontana kramar och handtryckningar går rakt in i mitt hjärta för att stanna. Tack Britt, som initierade detta och tillförde en ny dimension till mitt resande.

 Liten knatte med stor kokosnöt

 Snäcksamlare på Phu Quoc

 Flitiga barn skriver till sina sponsorer

 Ensam kossa framför nytt hotellbygge

 Kim Davi tecknar till Sara

 Ellen har tillfrisknat

Efter tandläkarbesöket

Nunnor är bättre än munkar!

Jag har varit med om världens kanske häftigaste grej idag!! Jag (Lova) och Linn ska göra ett varsitt arbete i religionen om buddhismen och sånt där, så vi bestämde oss för att åka till ett tempel med massa munkar, statyer och annat trevligt. 

Påvägen dit så blev hela vägen avspärrad och ut från något flådigt hus så kom en liten lastbil med en kista på flaket, som förövrigt var pimpat, med dryg 8 munkar i och 4 officerare från en kambodjanska flottan. Efter detta vrålåk så kommer 30 mopeder och 20 flådiga bilar körandes efter denna lastbil. Linn och jag under ju själv klart va fasen det är som försegår, så vi frågar Mr An lite lätt vad det var som hände. Då berättade han att det var en general från flottan som hade gått bort och att de skulle bli en begravning. Vi eller iallafall jag tänkte inte mer på det förutom att det var jävligt coolt att fått sett de. Men när vi sakta men säkert närmar oss templet med tuktuken så förstår både jag och Linn att begravningen ska hållas i de templet vi ska till.. Paniken börjar slå in lite smått med tanke på att vi inte vill tränga oss på och att det inte kommer att finnas en enda munk att prata med! 

Väl inne i detta tempelområde så insåg vi att begravningen skulle hållas längre bort så de va tur. Och turen fortsatte när vi fick träffa en munk och prata med honom! Dock så var det väldigt tråkigt och det var bara samma som man alltid hört. Så jag frågade ifall det fanns några nunnor i närheten av Sihanouk Ville, och tro på f*n det gjorde de. Drygt 100 meter från där munkarna bort bodde nunnorna. I detta tempel finns det 24 nunnor, och dessa 24 nunnor lagar mat till alla 175 munkar. VARJE DAG! Vi pratade med en nunna som hade bott inne på området i 30 år men som bara varit nunna i 20 år. Det berodde på att för 30 år sedan så dog hennes man och hon förlorade allt, hon hade bara kläderna hon bar på kroppen! Då flyttade hon in i templet och efter det har hon aldrig flyttat ut. Och om hon skulle göra det så skulle hon vara tillbaka där hon var för 30 år sedan! Hemskt öde på någe sätt men en underbar liten gumma!!   

                                                   Jag och Linn påväg till templet

                                                         En del av flottan

                                                                  Munken

Den fantastiska nunnan!

Efter vi pratat med nunnan i drygt en timma så smög vi oss ner till begravningen. Det va så himla konstigt, de hade byggt upp något altar/upphöjnings grej där kistan låg. Sedan efter någon minut började det ryka från kistan. Då brände de liket när alla såg på... USCHAMEJEN!

Efter denna tur till templet så bar det iväg till barnen för att ha de sista osgrenarna. Oh gud va roligt de var, alla barnen var så engagerade och alla hade verkligen hur roligt somhelst. 

På lördag har vi avslutningen för OS och ha prisutdelningen!! Ååh jag är så spänd på att se vilka som har vunnit!! Men nu ska jag sova, puuusss!! 

Ps. Längtar hem ganska fruktansvärt mycket..

                                                           Tävlingar i fullgång

Även här..

                                                    Jag och världens sötaste Kanja

 Mamma lär killarna hur man gör

 Ellen och Lili tycker om varandra!

Kanja och Sopek