Sista dagen med gänget. Snyft!

Hej alla läsare!

Jag är hemma igen!

Jag sitter på en stol och skriver.

Skönt!

Resan hem via Kirirom gick fort och bra.

Vattenfallen i Kirirom låg sex km. bort i skogen och jag vet inte om vi hade lust att gå dit så, det vi såg var en utkiksplats där vinden lät olika beroende på hål i de gamla träden.

Det kändes friskt och svalt så högt upp i bergen.

Ser ni hålen i trädet.
De lät och liksom hoade och veeeeen.

Utsikten imponerar inte på oss men - ja, vad tyckte våra ungdomar?

Klättra runt i bergen var nog roligare.

Ser ni den ilskna blicken på mig?
Vågade inte ta fler kort på brudparet.

Dessa växter fanns på träden och skulle passa bra i Högåsen också men jag vågade inte köpa några plantor. Nederbörden kanske räcker men inte graderna. 

Vattenfallen var snarare en strid ström.

Där sitter khmerfamiljerna på bord och gottar sig.

Det gjorde vi också för vi hade köpt mat för 45$ till 34 barn, ris och kyckling.

Gör om det om ni kan!

Wee hade dessutom med matsäck för barnens hemfärd.

Bevisat, Britt var här.

Sokhy, min kille sedan 9 år, som vill bli elektriker.
Hoppas, hoppas!

Typisk familj som njuter på ett bord i Kirirom.

Våra tjejer njuter också.

Några killar kunde inte hålla sig utan badade.
Tror de åkte hem utan kalsonger i jeansen.

Det var stort kramkalas när vi skildes.

Tomas hade vunnit mångas hjärtan under sin långa vistelse bland barnen och på sin khmer-undervisning.

Kom tillbaka Tomas!

Britt don´t go, stay!

Jag blir ledsen när jag tänker på er för jag saknar er så!

Ni berikar mitt liv.

 Flörtisen Thim byter adress med Caroline

Snygga skyltar på nya flygplatsen i PP.

Tjejer ska ha midja men jag har fått rismuffinsvalkar.

Bort, bort, bort och det fort!

Det gick fort att komma hem för vi var trötta efter en lång, lång dag och tre timmar i Bangkok mellan 22.30 och 1.30.

Kämpa, kämpa, inte sova, gå, läs, ät, prata och sov på planet i 11t.

Okej inte bara muffins.
Håll- dig- vaken- godis, melon glass och grädde.

Klarade att sova sittande i 9 timmar för inga småbarn satt där bak hos oss.

Kämpat tills nu utan att erkänna jetleg. 

Äntligen har jag gympat igen!

Fick tänka till lite extra och en låt hade stannat i Kambodja men..............Ho ä´ tebaks!

//Britt

Glädjedag med lite snyft!

Hej alla läsare! 

I dag fick jag ut de pengar som jag bara fick titta på i går.
Jo, jag fick ut ganska mycket i går men plötsligt STOPP!

När jag inte kan förstå varför, blir jag lite nojig.
Tror alltid att jag gjort fel.

Grubblet sätter sig i magen.

Jag har ju pengar men kan inte få ut dem.
Nästan som att låsa sig ute.

Visst är det skämmigt att inte komma in i sitt eget hus?

Janne, vår sekreterare, har shoppat loss.

Nu kan vi åka till Kirirom i morgon och jag kan betala med föreningens pengar.

Eftersom en viss snäll person bjöd på badet och dagens glass, så räcker de 500 som anslagits till nöjen till ta med 34 elever från åk 7 och upp till en nationalpark som Mr.An besökte som 15-åring.

Om det äventyret får jag berätta när jag kommit hem.

Vad kastar våra stora killar?
Jo flip-flops.

En kastar ut och så gäller det att komma så nära som möjligt.

Mätning eller? De såg ut att ha jättekul!
Nästa gång vill jag vara med!

Dagens fest samlade runt 120 pers.

Bra musik många tävlingar och jättegod glass med strössel.
En lagom stor mugg var till alla och påfyllning till de flesta.

Inget skrik och bråk, det går att genomföra allt från lugna sånger till roliga lekar.

Vi har så fantastiska barn och det var en bra fest.

 Vi har klätt upp oss.
Sophea har sin nya pyjamas som fin-dress.
Här går många i pyjamas jämt.

Vad hejar de på?

Jo, de som bygger lego så högt som möjligt.

Det lät helt underbart. Fick ståpäls.

Som vanligt bjöds vi på mat hos Mr.An efteråt.

Många föräldrar hade bidragit på olika sätt och kom med olika rätter.
När vi ätit färdigt äter de upp resten.

De har kul tillsammans.
Den gemenskapen borde vi ha också men vi bor ju inte så tätt ihop.

Hur skulle det gå?


Det blev kramigt i kväll och lite ledsamt.

Jag har svårt att lämna barnen som kommit att betyda så mycket i mitt liv.
Jag har så kul samtidigt som jag skärper mig till det yttersta.

Jag vill ju driva verksamheten, så att den blir lite bättre för varje år.

Den här gången är jag stolt över Speaking School.
De barn som kommer dit får verkligen ut något.

Målet är att alla ska kunna prata engelska med de sponsorer som kommer på besök.

Så kom, kom kom!

Nu ska jag packa. Vi åker 7.50.

Jag har fått mer muffins, minst ett kg hackad chilipeppar på burk, massor av rambutans och en melon????

Städpersonalen behöver inte svälta i morgon heller.

En kambodjakram på er alla!

Jag har fått så många så jag kan dela med mig.

//Britt