onsdag 6 november 2013

Hemma bra men Kambodja bäst‏!

Hej läsare!
Ni tror kanske att jag slutat blogga men jag måste ju berätta att hemresan gick fort och var problemfri.
Fort är 3tim med minibuss, 55 min + 10,5 t med flyg + 3,5tim i Bangkok då vi ögonshoppar dyrbarheter och provsmakar rullrån.
Det går fort att flyga på natten då man är trött och kan sova och det kan vi efter en hektisk dag i Phnom Penh där vi träffade våra två universitetsstuderande.
Vi fick besöka Lekouns rum och det var helt OK.
Han hade nära till sin skola och han trivdes bra med att läsa management.
Vårt problem är att han behöver en dator och hur han ska få den?
Min hjärna jobbar på en möjlighet men behöver nog lite hjälp av er.
Har någon en laptop att ge bort?

Datorproblem ha även Pathyut som bor hos en släkting nära sin skola men långt ifrån sin kompis Lekoun. Helst vill de bo ihop men jag vet inte hur det ska lösas.
Båda grabbarna pratar och skriver mycket bra engelska och det gör mig jätteglad.
De är ju lite av idoler för de yngre och våra barn är verkligen jättebra kompisar, ett stort gäng där ingen är utanför eller inte får vara med.
Speaking school håller ihop alla.

Gav min kamera till Gun en dag och vips sprang hon in på ett bröllop, eller det som snart skulle bli det. Henne kan jag inte lita på men när jag ser härligheten, så förstår jag hon inte kunde låta bli.
Det tar flera år att spara ihop till ett bröllop för föräldrar och brudgum.

Det var inte lätt att packa.
Jag fick paket själv och även till andra sponsorer, massor med brev och kopierade skoldiplom till sponsorer.
Nu ska alla dessa och även kvitton på skolbetalningen delas ut och så ska det mailas och berättas om många fadderbarn och, och, och.....GÖR DET NU BRITT NÄR DU KOMMER IHÅG!!!
Ni ser att jag i alla fall har viljan, men - så kommer verkligheten emellan som en kompis brukar säja.

Det kommer ytterligare ett blogginlägg med mina medresenärers tyckande om resan.
Själv är jag lyrisk och jättenöjd.
Hur kunde det bli så bra?
Jo, jag fick så bra hjälp från olika håll.
TACK kompisar!
Vill ni se jättefina bilder så gå in på tjejernas bloggar om några dagar.
holmqvistphoto.blogg.se   linneasfoton.com 

Här kommer några av mina så länge.
Hjärnan orkar inte tänka längre just nu för den har kamodjatid och är nu 4.00.

Ett trött hej från Britt


så ser bilen ut

Så ser de lyckliga ut

Kan det bli pråligare?

Skyndar mig bort på bron för att se fångsten

Något lite fanns i näten

Min "egen" strand. När jag kommer hit så går känslan inte att beskriva.
Jag blir uppfylld och tacksam att jag får komma hit ännu en gång.

Jag vill....men är för gammal att stå på vattensprut


Hur ska jag få igen dragkedjan?

Dessa grabbar hissar tegel från gatan och upp fyra vån, på ett bygge.

Två lyckliga grabbar som får börja läsa engelska nu.

Foto från hemmet

Där jag också hittar en nyinköpt ram och kort på min egen familj.
Då kom tårarna.
Jo, det  får plats fler kort på nya sponsorn.

söndag 3 november 2013

Överraskningarnas dag‏

Efter en helt vanlig morgon, så åkte Gun och jag till Mr.Ans hus och städade bland all skolmaterial.
Vi har sorterat och satt papper pärmar, märkt upp och kastat.
Nu vet jag vad som finns och det vet även alla lärare.
Nu ska alla lekgrejer ut i nybygget under ett tak som det ska bli väggar på. Mr.Ans son hjälper till att bygga. Det ska också utnyttjas för lektioner.

I Speaking school är det sällan lugnt.
Alla traktens barn leker där och det är enda ytan där det är lite öppet runt omkring.
Idag repeterade de sångerna som sjöngs i går, men det lät annorlunda.
Alla sjöng och dansade efter bästa förmåga, för alla vill bli lika duktiga som "idolerna" som uppträdde i går.
Lite svårt att spela på sopskyffel och sjunga i kvastskaft.

Var tror ni resten av vår grupp var?
Jo, på havet!
De hade haft så skönt och gått i Mangroveträsk och djungel.

14.00 var det samling för alla lärare och mig, - ho mä ideéra.
Jo, jag hade tänkt ut vad vi skulle göra och det gick bra eller det blir det det blir.
Några är ju smarta men....det tycks ju ändå fungera på något sätt.
Nu ska de själva ha samling en gång i månaden och ta upp saker, dessutom planera och skriva ner vad de har gjort, dela ut stjärnor och lämna in bookreport om biblioteksböcker.
Jösses!
Tanken är god men hur många bookreports och lektioner som kommer att  redovisas, det får vi se.

Vi var alla bjudna på middag hos Mr.An på kvällen.
Många mammor hade hjälpt till.
Det var massor av mat som vanligt, jättegott helt enkelt.
Kerstin tackades för sitt bidrag, så de får vatten till frukost.
Jag fick en jättefin blombukett  och upptäckte då att hela trädgården fylldes med folk.
Jag fick gå runt och krama och tacka alla.
Jo jag vet nu hur högt jag ska hålla händerna, hur djupt jag ska buga och hur jag ska säga AKOUN, dvs. Tack 

Så släcktes lyset och alla börjar sjunga - Happy birtsday to you och det var alltså till mig de kom med en jättesnygg tårta.
Det brann sju ljus på den och jag visste inte hur jag skulle bära mig åt.
Minst 100 människor stod runtomkring och tittade på.
Det stod tack till alla sponsorer på tårtan, så tack alla sponsorer!
Ni har fått en fantastisk tårta av föräldrarna till era barn!
Den var dessutom jättegod, särskilt snögubbarna i kanten.

Jag är lite dålig på att ta situationer som den här.
Att ta emot uppskattning har jag svårt för men här har jag inget val.
Allt annat än glädje skulle missförstås och här är jag verkligen spontant glad men jag vet ju inte hur länge det skulle vara.
Luften har gått ur oss ännu en gång.
Avsked är jobbiga dessutom, men Gun och jag ska överraska dem i morgon med att komma till frukosten.
Vi hinner det före vi slänger ner våra lortiga kläder och alla presenter, som de tror att vi kan konka hem.
Själv fick jag en stor samsaradansare i ett tungt träslag.
Jag dansade ju i går, men där slutar likheten. 

Det blir kul att träffa våra universitetsstuderande i morgon i Phnom Penh.

//Britt

Fångad men ännu levande höna

Död och naken

styckad och klar

Världens största gräshoppa

Blev jag förärad av Paksday. Hmm

Mailee med kusin Shreyho dansar gärna

liksom morgondagens stjärnor

Vilken jättegod mat, fisk stekt, kokt och med räkor

Efterrätten. Visst är den snygg!

Ingen är så lycklig som jag.

Vad ska jag göra?

Vilken tårta! Ser ni snögubbarna i kanten?



Ser ni likheten hos dansarna?


lördag 2 november 2013

Succédag!‏

Hej alla läsare!
Det blev just det! SUCCÉ.!
Det jag talar om är våra elevers show.
Jag är så stolt över alla framträdanden och att de vågar.
Många av dem är mycket duktiga och de hade repeterat massor av timmar.
Den nya anläggningen som köpts var nog värd pengarna och egentligen var det bara ett fel.
Ni var inte där.

Det fanns en sång som skrivits till alla sponsorer skriven både på engelska och khmer.
Den fick mig nästan att gråta. Fattar bara inte hur de kan få till det!
De var ju nyss våra små blyga barn som inte vågade prata med oss.

Mitt jobb var att hälsa välkommen, dela ut stipendier och utföra en dans.
Resten skötte alla tonåringar om och de hade program för två timmar.
Sånger varvades med danser som de ägnat mycket tid åt att komponera och träna in.
Mr. An och Wee har fått släppa till sitt vardagsrum och fly huset.
Hur kan man ersätta sån´t?
Löneförhöjning? Det har vi inte råd med.
En uppmuntrande blomma och ett fyrfaldigt leve gjorde att Mr.An  fick tårar i ögonen.
Vi pratade om den stora förändringen sedan och han är också förundrad.
Vad har hänt?

Det är jobbigt med så många tackord från eleverna, dessutom när de sägs i mikrofon.
Föräldrarna kan ju inte säga något men visar ändå sin tacksamhet, så gott de förmår, med barnen som översättare.
Gun fick ta emot många rörande tack för riset.
Det var inte så lätt för henne men det gjordes så bra.
Sitter här och får tårar i ögonen av alla minnesbilder.
40 säckar ris kom som en stor och överraskande present på lastbil och delades ut, en till varje familj.
JÄTTETACK alla ni som bidragit och gjort detta möjligt!

När vi kom hem satt vi bara där och undrade hur vi skulle kunna ladda om.
Våra nya svenska kompisar som varit inbjudna till partyt, bjöd på middag på en khmer-restaurang, så det fick bli dusch och klädbyte och - påt igen.
Goda räkor och krabbor kokta med färsk grönpeppar serverades och det pratades mycket Kambodja.
Det kändes ändå som om luften gått ur oss för inget kunde bli lika bra som det vi upplevt innan.

Nej, jag orkade inte blogga utan har sovit i två timmar, så nu är klockan 1.30 och vår sista dag har börjat.
Undrar ni hur det gick med min dans? 
Det blev Elvis och en twistdans.
Det gör jag aldrig om men alla elever var ju lika nervösa som jag, över sina framträdanden så..
.....men -Käringen kan än.
 Nästa gång måste ni bara följa med!

En stor kram till er alla från en lycklig Britt


Tvätt på olika sätt


Surprise! En ros på sängen.

Våra konfrencierer, Chanlida och Soksal  

Alla små +Mr.An och våra tjejer.
Hoppas att de filmade allt och lägger det på sina bloggar! 

Kolla påskfjädrar!

Alla fick vara med

även barn vi aldrig sett förut

Vad tror ni? Jo, Gangnamstyle

En lugn låt och då somnar vi.

Två danskungar Ratana och Yavin

Kolla vad stor min lillasyster blivit!

Förstelnad!

Redo för utdelning

- En gör så gött en kan.

Ingen får ta vår säck

Så nöjda båda två

Så tackar man!( Vi måste nog börja träna)




fredag 1 november 2013

Fredag=Internet på rummet. Jippi!!!!!‏

Hej alla trogna läsare!
Jag kan åter sitta i sängen och blogga.
Jag har ju förut suttit i foajén runt midnatt och då fått vatten, fläkt och adapter av den gulliga killen som jobbar natt.
Klagat har jag aldrig gjort, bara tackat och jobbat på.
I dag blev jag utfrågad om Internet på rummet och vips kom det någon som fixade det.
De vill tydligen inte ha mig i foajén på natten.
Förstår inte varför, dålig reklam för hotellets internet?

Återbesöket hos rektor och matteläraren gick jättebra.
Vet inte hur många lovord jag fick och han kommer fram och hälsar i hand.
Det är han den förste som gjort.
Annars är det jag som räcker fram handen och då gör de samma sak efter att först ha hälsat på sitt sätt, två händer ihop under hakan någonstans och så buga.
Detta under hakan någonstans varierar efter ålder och rang liksom djupet i bugningen.
Därför kan jag ju inte veta hur högt jag ska hålla och jag kan ju inte flytta upp och ner utan jag måste ju hitta rätt höjd på direkten.
Förstår ni hur svårt jag har det?
Bugat har jag aldrig gjort så det blir knepigt, dessutom göra  dessa två saker samtidigt.
Glöm det!

Gun och Mr.An skulle handla sopkvast, skyffel och soptunna.
Det fixade de och Gun kan ju sedan beskriva alla tokigheter som blivit en vana för mig, t.ex. hur säljaren tar en nyckel i en låda för att låsa upp ett skåp, där det finns en nyckel till ett annat skåp, där en dollar tas fram för att ge tillbaka växel.
Gun letade också  blommor för showen i morgon, då stipendier ska delas ut.
Det får bli krysantemum. 

En anläggning för musik köptes i kväll av tjejerna och Soksal.
Mikrofonerna och lite annat hade gått sönder på den billiga gamla som vi köpte för två år sedan.
Det ska bli kul i morgon men jag har lovat en "dans" och kommer att drypa av svett.
Det får nog bli - Nej, så tjock jag har blitt.
Tur att vi inte hittade Tiramisu-restaurangen tidigare.

Vi har solat i dag också och tur var det.
Vi såg ett litet barn, kanske två år som höll på att drunkna.
Det gick så fort och vi såg barnet gå ut i vattnet, ramla några gånger och sedan bli liggande på magen med huvudet ner innan jag skrikande hann fram.
Jag skrek när jag sprang så mamman fattade och hann fram samtidigt, slängde sig i med alla kläder och vi lyfte upp barnet.
Pappan kom fram och tackade efteråt för att vi skrikit och reagerat så snabbt.
Själva trodde de aldrig att barnet tordes gå i vattnet.
Otäckt var det, och jag är lite skakad.

Vi tar massage varje gång vi är där och nu finns inga onda punkter kvar.
Förut ville jag inte att hon skulle hitta vissa ömma ställen som under vänster skulderblad.
Min kropp mår så bra i värmen men jag har tappat i kondition.
Hur ska det gå nästa vecka?

Speaking school var inte så kul i kväll för alla fick fylla i ett papper om sig själva och sin familj.
Det ska sättas i en pärm där vi också har kort på barnen.
Det har ju tjejerna tagit förut så nu kan alla kolla och veta vem som är vem.
Förut har jag haft koll på alla och haft min " lilla röda" till hjälp.
Mina närstående oroar sig för när seniliteten ska slå till på bred front.
Bäst att förebygga och det kan ju vara bra att ha en pärm med sig för alla som tänker följa med nästa gång. Jag lovar att det känns rörigt annars.

Det vi skrattat mest åt i dag var att larmet gick på hotellet. (trodde vi.)
- Gå du Gun, sa jag.
Jag måste bara sätta dit ögonbrynen.
Det gick fort och så ner och ut och iväg, så slapp vi tut-tut tut-tut som en ambulans lät det.
När vi öppnar dörren fyra timmar senare låter det fortfarande likadant.
Det var telefonluren som halkat av.
Jo, vi fick telefon i går så.....med ambulanssiren i luren.
Vet inte hur och vart vi ska ringa för det finns ingen instruktionsguide.

Hemlängtan hinner vi aldrig ha, den kommer på planet hem.

Ha det! Britt

Återväxten är det inget fel på. Fler sponsorer tack!


Typisk ko men vad finns i puckeln?

Stadens reningsverk med dammar.
Jo, det finns faktiskt.

Hela familjen får rum

Ska vi verkligen in här?

finns det inget att göra kan man gå runt ett träd

finns det inget att göra kan man gå runt ett träd

En mycket stolt Soksal förevisar köpet

Tiramiso mmmm
Kanske tur att vi åker hem snart.