Avskedskramar

Nu är tiden kommen då vi packar väskorna för att fara vidare och för mig som för första gången fått träffa alla barnen och även de äldre känns det lite ledsamt. Jag tror att Lova har liknande tankar då tiden rent ut sagt flugit iväg och det känns som om vi kom hit igår. Resan för oss är ännu inte över men vi lämnar Sihanoukville för denna gång för att fortsätta vidare till Phnom Phen med Saimon för läkarbesök.

Dagen har bjudit på strålande väder där solen har värmt så mycket som den bara kan, vi har båda blivit röda som kräftor efter att för första gången fått avnjuta en dag på stranden med bad i havet. Vattnet var betydligt varmare än vad man förväntar sig och för att förklara så gott som går, det märks knappt att man är under ytan, värmen är densamma. Väldigt skönt att få ta del av en heldag med skinande sol och jag antar att det stämmer som man säger, efter regn kommer solsken.

Väl stekta på stranden tog vi oss tillbaka till hotellet för att göra oss redo för en sista lekdag innan skutan styrs vidare. Lekandet i byn var, i vanlig ordning, i full rullning och skratten ekade bland gatorna. Den största favoriten nämligen ballongleken satte fyr på alla korta ben efter sista utlämningen av kläder och pangandet av ballongerna pågick i cirka en och en halv timma. Därefter lekte vi Hide And Seek med barnen och avslutade med en härlig fotografering och massvis med avskedskramar. Förhoppningsvis dröjer det inte innan vi är tillbaka hos barnen igen.

Nu packas väskorna och bussen står redo 08.15 imorgon bitti. Vi hörs i Phnom Phen!

Christoffer

Att ge en hjälpande hand.

Idag har mestadels utav vårt fokus legat på ett av våra magiska barn, Saimon. För er som inte vet så kör jag en liten snabb uppdatering: Saimon är ett av våra fadderbarn som har en sjukdom som gör att kroppen inte producerar några växthormoner, med andra ord växer han inte alls. Han är nu 10 år gammal och han är 90 centimeter lång. För att han ska få en chans till att växa och egentligen överleva så måste han ha medicin, detta kan han enbart få i Phnom Phen. Vilket betyder att den 1/6, på onsdag, så kommer vi tillsammans med Mr An, Saimon och hans pappa att rulla dit för att gå på ett läkarbesök.

Som alla vet behöver man ju lite nya kläder när man åker till doktorn, så en tuktuk-färd till marknaden med pojken blev det idag. Christoffer var väldigt imponerad utav detta stora plåtskjul med alla lukter, små stånd och människor(även jag som har varit där tusen gånger blir lika imponerad varje gång). Eftersom vi åker till Phnom Phen kommer vi bo på hotell där några dagar så både badkläder, badboll och badring införskaffades. Givetvis fick lill-killen välja badbyxor, finkläder, skor och badgrejer helt själv. Färgen röd var ett tema han höll genom det hela och det var helt underbart att se denna underbara unge lysa upp när han insåg att vi var där för hans skull. Ett stort leende och små skutt i hans gång var nog det bästa med allt.

Svettiga och lite trötta på marknaden så stod lek i mängder på schemat. Så tuktuken åkte raka vägen till ungarna och så fort vi klev av så var skratten igång. Ballonger hade blivit kvar från några kvällar före och ballongleken är ju en favorit i allas ögon, så det sattes igång och efter cirka en timmas ballonglek blev det kurragömma för hela slanten. Detta kanske är lite mer information än ni som läser vill veta men jag har aldrig i hela mitt liv varit svettigare. Det såg ut som om jag hade varit ute i regnet.

Nu är det dags att krypa ner i sängen, det är en dag imorrn å!

Lova

Ballonglek och apor i mängder

Idag kör vi delat inlägg där båda styr rodret. Vart ska vi ens börja? Vi har både skrattat oss svettiga och tagit del utav Kambodjas största överflöd, regnet! Under gårdagen så var vi på äventyr i djungeln där vi fick skaka hand samt mata ett gäng energifyllda apor. Ett äventyr som var och en utav er borde ta del utav, men som vi redan nämnde fick vi oss en överraskning i form av spöregn där resultatet skapade floder. Dock gick detta över efter cirka fem minuter, helt otroligt att vädret kan skifta så fort.

Efter en varm dusch och byte utav kläder åkte vi raka vägen till barnen där vi bland annat planerade färd till Phnom Phen med Saimon för läkarbesök. När detta stohej var klart så stod tydligen rockring på schemat. Många glada miner och gladare blev de när Mr An beslutade sig för att prova lyckan. Alla barnen, inklusive vi, skrattade så att tårarna rann. Mycket kan han men rocka rockring är inget han ska skriva på CV:t. Snapchat och faceswap var något som var roligt(som alla på plats tyckte att det var roligt). Den roligaste som vi sparade är på Christoffer och Mr An. Här få ni bevittna den magiska bilden ni med:

Dagens bravader bestod av ett tappert försök att sola vid poolen och till och från var solen framme, men molnen tog över. Vi hade en plan om att köra en riktig "lekdag" med ungarna då vi inte riktigt haft det sedan vi kom hit. Så på vägen till dessa busfrön införskaffade vi oss ballonger, snören, kappla-spel samt en fjäderboll. När vi klev ut ur tuktuken var det bara på med att blåsa upp ballongerna för att sedan sätta snören på dessa och fästa kring fötterna. Det blev ganska många ballonger då fler och fler barn anslöt sig. Självklart fick allas våran Mr An vara med, leken drog igång och återigen så satte skratten igång. Ingen utav oss har nog haft så roligt när vi kollade på den mycket tävlingsinriktade Mr An som bara var tvungen att vinna, nästan till vilket pris som helst.

När tjugo omgångar utav detta var gjort så var busfröna som duracell-kaniner allihopa och lekarna fortsatte. Några började spela med fjäderbollen, några andra fortsatte ballongleken, kattungar och hundvalpar jagade varandra om vart annat medans andra spelade kappla. Skratt är nog inget vi har någon brist på här nere. 

Trolleritrick och hela-havet-stormar står eventuellt på schemat imorgon. Stay tuned!

Lova & Christoffer

Mitt första intryck

Tjenare,

Christoffer vid tangenterna och jag som aldrig varit här tidigare vill dela med mig av mitt första intryck till alla er som ännu inte hunnit tagit del av vad detta land har att erbjuda. Redan från att vi satte oss i bilen från flygplatsen igår och fram tills nu kan jag inte sluta att fortfarande bli fascinerad. Att kunna se hur landet och invånarna är har gjort att Kambodja blivit mitt största resetips framöver, det är något speciellt med känslan av att se ungdomarna spela fotboll med en platsfjäder eller barnen leka med varandra i en miljö som denna. Det får en att tänka på vad som faktiskt finns ute i världen och hur bra vi i Sverige har det. Inlägget kommer inte att gå ut på att beskriva den känsla som uppstår för det tror jag är omöjligt att förklara i skrift, det är något som måste upplevas. 

Dagen i ära har bjudit på bättre väder än igår trots att vi bara har sett skymten av solen i några minuter. Molnen har legat tätt över oss men vi valde ändå att ta en dag vid poolen, värmen ligger trots allt på cirka 35 grader och då lockar poolen ganska rejält. Jag har även passat på att i två dagar nu testat olika inhemska maträtter och som över förväntan har resulterat i en lyckligare vardag. 

Både igår och idag har vi även anslutit oss med barnen och direkt har jag blivit välkomnad med öppna armar i deras enorma familj. Allt få bli en del av deras vardag nu i cirka två veckor kommer blir oerhört kul. Det startade med en blygsamhet som genast gick över till lek och stohej så fort vi plockade fram en volleyboll och började spela lite med varandra. Att inte förstå ett ända ord av vad vissa säger spelar inte så stor roll då vi kan leka och gestikulera som kommunikation. 

Imorgon håller vi tummarna på massa sol så att vi slipper komma hem blekare än när vi åkte hit. Nu blir det kvällsmat och lite bira.

Peace!

Christoffer

Jag skäms..

Efter 22 timmars restid och en dags jetlag så är vi nu färska på att börja blogga. Resan/flygtiden gick snabbare än vad jag trodde att det skulle göra och allt flöt på precis som det ska, med andra ord var alla väskor med.

I dag har Kambodja och Asien visat hur en regnig dag kan vara. Från 09:30 imorse tills nu kl 20:39 har det regnat till och från, men vad är det man brukar säga? "Efter regn kommer solsken" så vi håller tummarna för imorgon. Men just för att det regnade så mycket blev första dagen hos de underbara barnen kort. Vi hann dock dela ut lite med tagna saker ifrån Sverige, spela spel samt få en rundvandring på hur allt ser ut och vart alla bor. Mycket har förändrats.

Eftersom det hade regnat så stötte vi på flera hus där vattnet var upp till fotlederna, familjernas saker flöt runt i det bruna vattnet och  humöret hos de drabbade var inte på topp. Att komma tillbaka efter fem år och se sådant här igen sätter djupa sår i mitt hjärta. Det kommer det alltid att göra, för oavsett hur lång tid det tar innan jag ser dem igen kommer de här människorna alltid att ligga nära mitt hjärta.

Dessa barn har inte gjort någon något ont och ändå lever de som de gör. Jag vet att de är superstolta och jätteglada för de lilla de har men jag som kommer från ett land som lever i överflöd, klagar på att det är dyra priser på köttfärs på ICA eller har svårt att bestämma mig för vilka par byxor som jag ska ta på mig när jag ska åka till jobbet jag skäms.

Jag skäms över allt jag någonsin klagat på. Jag skäms när jag ser en liten treåring som springer runt i leran(och leker för visso) med enbart ett par trasiga shorts, som är två storlekar för små, när jag vet att jag för senast en vecka sedan klagade på att vi inte hade någon mjölk hemma.

Det enda jag kan göra är att kämpa för mina underbara ungar här nere och göra varje dag som jag är här till den roligaste dagen på länge. Detta blogginlägget drog sig lite mer till det allvarliga hållet än vad jag menade att det skulle göra när jag började skriva. Men när känslorna bubblar upp kan jag inte stoppa det.

Imorgon hoppas jag på sol och ett lite gladare blogginlägg.

Lova

Äntligen dags!

Nu, efter fem år, är det dags för mig att åka ner till Kambodja igen. Imorgon, den 22/5, går planet ner till paradiset och alla underbara barnen. Mig(Lova) har ni redan fått följa på några resor men denna gången har vi ett nytt tillskott i vår Kambodja-familj. Detta tillskott är Christoffer.

Tjenare, mitt namn är Christoffer och har sedan ett och ett halvt år sen varit sida vid sida med Lova. Jag är 22 år och kommer från Karlskoga men jobbar och bor numera i Stockholm. Mina förhoppningar är höga inför denna resa och det ska bli oerhört spännande att träffa barnen samtidigt som allt är lite pirrigt inför första mötet.

Under vår tid på resande fot passar vi på att både på egen hand men även tillsammans uppdatera bloggen för att upprätta er där hemma om hur allt är bort i värmen.

Hoppas ni följer oss på vår resa för nu är vi på gång!

Lova & Christoffer