I dag har Kambodja och Asien visat hur en regnig dag kan vara. Från 09:30 imorse tills nu kl 20:39 har det regnat till och från, men vad är det man brukar säga? "Efter regn kommer solsken" så vi håller tummarna för imorgon. Men just för att det regnade så mycket blev första dagen hos de underbara barnen kort. Vi hann dock dela ut lite med tagna saker ifrån Sverige, spela spel samt få en rundvandring på hur allt ser ut och vart alla bor. Mycket har förändrats.
Eftersom det hade regnat så stötte vi på flera hus där vattnet var upp till fotlederna, familjernas saker flöt runt i det bruna vattnet och humöret hos de drabbade var inte på topp. Att komma tillbaka efter fem år och se sådant här igen sätter djupa sår i mitt hjärta. Det kommer det alltid att göra, för oavsett hur lång tid det tar innan jag ser dem igen kommer de här människorna alltid att ligga nära mitt hjärta.
Dessa barn har inte gjort någon något ont och ändå lever de som de gör. Jag vet att de är superstolta och jätteglada för de lilla de har men jag som kommer från ett land som lever i överflöd, klagar på att det är dyra priser på köttfärs på ICA eller har svårt att bestämma mig för vilka par byxor som jag ska ta på mig när jag ska åka till jobbet jag skäms.
Jag skäms över allt jag någonsin klagat på. Jag skäms när jag ser en liten treåring som springer runt i leran(och leker för visso) med enbart ett par trasiga shorts, som är två storlekar för små, när jag vet att jag för senast en vecka sedan klagade på att vi inte hade någon mjölk hemma.
Det enda jag kan göra är att kämpa för mina underbara ungar här nere och göra varje dag som jag är här till den roligaste dagen på länge. Detta blogginlägget drog sig lite mer till det allvarliga hållet än vad jag menade att det skulle göra när jag började skriva. Men när känslorna bubblar upp kan jag inte stoppa det.
Imorgon hoppas jag på sol och ett lite gladare blogginlägg.
Lova
så bra skrivet Lova ska bli kul att läsa om ditt äventyr. Du gör skillnad <3 Marie
SvaraRadera