Lycka, lek och lille David

Hej alla fina läsare, hoppas att ni mår bra hemma i Sverige, eller vart ni än i världen befinner er Jag mår iallafall bra. Idag är det jag, Linn som bloggar.
Det är nu man börjar inse att det inte är jättemånga dagar kvar på denna semester. Idag när jag skriver detta är det 6 dagar tills vi lämnar Kambodja och drar till Thailand. Jag känner att det är dags att börja ta tillvara på dagarna som är kvar innan man får sätta sig med skoluppgifter upp till öronen i Januari igen.
Vi startade iallafall våran dag med att ta tuk-tuken till ett av barnen som våran organisation sponsrar. Killen i familjen heter San Ratana och är 19 år, han har en syster som är 17 och hon heter Sreynith. Båda två har genomgått perioder med enorm fattigdom och hemska upplevelser. De bodde förr på en äng med sitt lilla "hus" som var omringat av stora vattenpölar och kor som betade längs den lilla gräskanten som fanns. De sov då på en vaxduk tillsammans där regnet rann genom de enorma hålen i taket som fanns. Men nu, 5 år senare, så har familjen tillsammans tagit ett lån och köpt ett hus. Barnen bor och delar huset tillsammans med sin mamma, pappa, äldre syster och hennes två barn. Alla jobbar och Ratana har nyligen fått ett jobb på ett hotell ett stenkast från dethotellet vi bor på. Vi har hälsat på honom på jobbet två gånger, och han blir lika glad varje gång.
Huset var fint och stort, allt som dom förtjänar. Ratana visade oss runt och jag och alla andra blev verkligen glada för deras skull. Att de tillsammans har kunnat skapa en så mycket bättre livsbild värmer i hjärtat. Jag blir verkligen stolt på något vis, jag vet att hans drivkraft kommer ta honom långt i livet. Vi hade även med oss lite kläder som de tacksamt tog emot.
Efter besöket hos familjen så åkte vi vidare till aporna. De lever i djungeln men kommer gärna till stängslet vid vägkanten då de vet att det är där de får mat. Våran tuk-tuk chaufför och goda vän uppskattar också att besöka aporna, och han skrattar mycket varje gång.
Vi blev totalt av med två nötpåsar som vi hade köpt i ett stånd precis intill de små varelserna. De kan fräsa till och nypa åt sig påsen och sen dra in i djungeln. Det känns skönt att hitta på saker om dagarna, och inte bara ligga och sola vid poolen.
Vi hann även klämma in ett besök på ett cafe som heter "starfish bakery", där det serverades mackor,sallader, kanelbullar och brownies. Uppskattat av många alltså.

Senare på eftermiddagen styrdes tuk-tuken mot byn och alla förväntansfulla barn. Det blev en lugn kväll med lite lek och genomgång av material till speaking school. Mamma visade läraren lily massa spel som hon kan lära ut till barnen för att förbättra deras engelska. Det kändes som att hon blev tacksam för hjälpen hon fick och att hon kommer att använda kunskaperna och fortsätta lära ut till alla andra.
De små barnen vill leka som alltid, och ett och annat bollspel blev det tills de stora barnen kom och bad om att få bollen för att utföra sporter som de små gärna tar avstånd till.

En annan sak som jag inte får glömma att skriva är att ni kanske minns den lilla killen som mamma skrev om häromdagen? David. Jag får verkligen en klump i magen varje gång jag tänker på deras situation. Mamma pratade med Mr.An som berättade att David och hans mormor och morfar har fått bo tillfälligt i en vecka nu i ett hus med en annan familj som bjöd in dom i denna stora kris. Men detta är alltså bara en vecka. Efter denna vecka har de ingenstans att ta vägen. Vi vet verkligen inte vad vi ska göra. Och det känns bara värre och värre för varje dag som går då jag vet att den veckan de fick snart är slut.. Den dagen som jag såg honom för första gången så busade jag lite med honom och då kom hans mormor fram till mig och verkligen tackade mig för att jag tog min tid att leka med honom. Jag vet ju att denna kille behöver ett stöd i livet, och vad ska han ta vägen när inte morföräldrarna finns till? Magen vänder sig på mig och jag vill bara kunna hjälpa honom, jag ser så mycket potential i honom. Och hans ögon tindrar så fort man kollar på honom. Det är sjukt hur livet kan vara så orättvist och jag inser bara mer och mer att jag föddes med tur..
Jag kommer nog aldrig sluta vara tacksam för allt som detta volonärarbetet och dessa resorna har lärt mig. Många människor vet och tror sig förstå vad fattigdom är, men det går inte att förstå när man inte sett det själv. Så jag ber snälla, om ni har EN KRONA över, kolla upp banknumret högst upp på denna sida.. Alla pengar kommer gå till dessa barn.
Sen vill jag även passa på att säga att jag har skapat ett instagram konto för våran lilla Saimen i byn. Kontot heter "helpsaimen", gå gärna in och följ hans resa där.
Annars är det bara att kika in på denna blogg imorgon igen för ett nytt inlägg!
Tack för allt ni gör och för att ni tog eran tid att läsa detta!
// Linn

Lekdag och skolbesök.

Igår bestämde vi oss för att ha en lekdag  med alla barnen i byn. Vi handlade 300 ballonger och begav oss till byn. Med hjälp av barnen så blåste vi upp ballonger och satte på snören. Jag kan tala om att det är bland det bästa de vet. Vi lekte ballongleken som alltså går ut på att ha sin ballong hel så länge som möjligt. Det var många som "vann" då de hela tiden hämtade en ny ballong och leken fortsatte. Det var en enda stor skrattfest.

När de lite större barnen anlände så spelade vi volleybollmatch på vägen utanför Mr Ans hus och då får man samsas om svängrummet med både tuk-tuks, motos. cyklar, bilar och en och annan höna.

Jag skulle så gärna vilja att alla skulle få uppleva det vi gör just nu för det går inte beskriva i ord hur det verkligen är härnere. En del människor är snuskigt rika och bor i samma områden som de som inte har något alls. Barnen blir utskickade på sena kvällar av sina föräldrar eller hallick för att tigga ihop lite pengar och de står även vid borden på restaurangerna och vill ha resterna som finns på våratallrikar. Förstår ni vad de här barnen är utsatta. Det finns ingen som kan hjälpa dem om något skulle gå fel.Eller om någon skulle vilja göra dem illa.

Därför är jag så otroligt tacksam för det arbete vi gör och att vi faktiskt kan hjälpa iallafall 77 barn till ett bättre liv. De behöver inte tack vare alla sponsorer och givares hjälp inte utsätta sig för dessa faror att vara ute på sena kvällar och tigga mm.

Vi har hamnat i ett dilemma.
Vi träffade en liten föräldralös pojke igår som heter David, han är 3 år gammal. Han bor med sin mormor och morfar då hans föräldrar övergivit honom. De har det väldigt fattigt och de har nästan inga pengar till mat då hans morföräldrar är gamla och inte orkar jobba längre. Det är svårt att hjälpa nån som inte har föräldrar som finns där för att stötta och som kan tjäna in pengar till mat. Vi vill så gärna hjälpa honom men vi vet inte hur???? Vi ska prata med Mr An ikväll och kanske bara smyga förbi där de bor för att kolla läget.

David

Idag har vi varit och hälsat på våra barn i engelska skolan och de blev så malliga över att vi kom för att titta och lyssna på dem när de var i skolan. När rasten kom så rusade de ut för att visa upp oss för de andra och såklart även för att kramas.

Tredje Advent

Hallå alla stammisar och förbi passerande!

Idag är de Lova och Christoffer som har fått äran att skriva här på bloggen. Tyvärr så somnade vi ifrån skrivandet igår kväll så därför får detta bli ett morgoninlägg. Vi vill ju ge er något bra att läsa på morgonen den tredje advent.

Gårdagens bravader ute hos våra magiska barn bestod av Speaking School. Det var första gången jag och Christoffer fick se den nya efter att den gamla inte längre ville stå på benen. Det var tre fulla bord med barn som både övade på engelska och matte. Barnen verkade ha kul och var engagerade till max.

Kanjha 

Jag, Lova, fick en chans att lyssna lite extra på mitt fadderbarn Kanjha. Hon är en väldigt tyst och blyg liten tjej men när man lyssnar bara på henne så är hon superduktig.

                                         

Vi var även och kollade hur Kanjha bor.. Jag skulle vilja att ni fick känna hur de luktade där. Deras "framsida" var invaderad utav en gigantisk sopfylld pöl där ett litet hus stått innan. För att komma till deras hus var man tvungen att trycka sig mot en vägg och gå förbi pölen. Lukten som kom därifrån var helt otrolig, de stack i näsan och luktade värre än vad jag någonsin varit med om. Vi var bara där i max fem minuter men hon måste bo där jämt. Jag var tvungen att, med en klump i halsen och tårar i ögonen, gå åt sidan.Tårarna har svårt att hålla sig borta nu med, det känns som om jag svikit henne och inte gjort nog för henne.

                             

                                                Jag och Kanjha redan 2012.

Jag vädjar till er där hemma nu i juletider, snälla ta hand om varandra, klaga inte så mycket, låt barnen stå i centrum och älska varandra. Låt gammalt groll vara glömt för ni vet inte vad som händer imorgon. Ta hand om varandra för i slut ändan är de allt vi har, varandra.

Nu avslutar vi denna morgonläsning. Ha en fin tredje advent!

Lova och Christoffer

Sista kvällen, snyft

Hej alla läsare. 

Sista kvällen är alltid lika sorglig! 

Alla kramar, alla ledsna ögon, allt man vill säga men inte hinner eller missar.

Vi har firat Mr.Ans 60 -årsdag och det blev han jätteglad för, även om det nog var mycket nervöst.

Vi hade skramlat till ett nytt tanklock. Mr.An har bara en plastpåse med gummisnodd över tankhålet.

Köpa får han göra själv.

Om någon försäljare ser en "viting" kostar det dubbelt.

Jag hade en härlig dag på stranden i går.

Gick all in och njöt.

Jag måste ha varit helt luden i ansiktet.

En drog ut rynkor medan en annan drog bort hår och mustasch med tråd.

Just nu är jag presentabel dvs. jag har fixat till det yttre så gott det går.

Han där hemma lär inte märka någon skillnad.

Jag har varit hos alla familjer men en tjej var inte hemma.

Nu vet jag allt och får mindre jobb nästa gång.

Behöver inte gå till allas hem ,bara fota när de kommer till mig.

Nytt för i år var det nya gymmet, Det kostade bara en halv $ för våra ungdomar.

Perfekt för mig som älskar att träna, att få göra det med dem.

Så kul!

Nu ska de göra två olika träningsprogram att följa och hjälpa varandra. hoppas, hoppas!

Även tjejerna tränar men inte lika ofta.

Jag kände mig så stolt när "stamkunder = muskelknuttar" tar kontakt och frågar om de gör rätt och ber om tips.

Tänk att tanten kan! 

Det var också kul att få berätta om Kina och kineser i London School.

De vet ju inget, har ingen aning om något annat land och så plötsligt håller kineserna på att inta deras stad och göra den till sin, tom. skyskrapor byggs nära stranden.

De förstår mer om Kina nu och ska fortsätta leta information.

Man kan vara vänlig mot kineser men bli vän är svårt.

Det är bra att förstå kinesernas situation och veta att allt inte är negativt med deras närvaro.

Det jag ändå älskar mest är den tacksamhet och lycka som alla visar.

Den borde ni alla få uppleva.

Jo, jag älskar dem på mitt sätt för jag bryr mig, ser dem och försöker verkligen visa intresse för dem alla.

Tänk att Lena lyckades hitta sponsorer till trillingarna och Meta!

De var mitt dåliga samvete innan jag åkte.

Nu åker jag hem med gott samvete och kan fira jul i lugn och ro. (ljug, men samvetet är sant.)

Jag åker 3.30.

Hur ska det gå? Hemma 23.35 samma kväll.

Klura på det! (jag får +6 t på hemresan).

Nu ska jag sova gott i tre timmar.

Vi ses i Sverige!

Hoppas att jag hinner skicka foton före jul!

//Britt

Den gamla blir avhårad.

Det kan inte bli bättre.

 .....bara sämre

Tack kineser för ny strandväg!

Kick, just då världens lyckligaste på begagnad jättefin cykel. John, som vanligt alltid med.

Rith, vilken kille alltså!

Typisk "bäck" i Kambodja

Lycklig Mr.An 60 år.

Undrar vad han önskar?

Alla väntar på att sen stora ballongfighten ska börja. Vilken fight det blev! Alla mot alla.

Liza flätar och fläktar, Johnny njuter.

Roliga nyheter

Hej alla

När vi kom hit till Kambodja så var Saimens mamma och pappa arbetslösa och de hade varit det sedan i maj. Inget jobb, ingen inkomst, vilket betyder svält i Kambodja. De har sålt allt de äger och de har fått äta max en skål ris per dag. Saimen visade på tydliga tecken till undernäring.

Vi pratade med dem om deras situation och vilka lösningar som är aktuella.
För att lösa den mest akuta krisen så köpte vi en säck ris till familjen.
Viktigt för Saimen att han har tillgång till i alla fall basföda för att medicinen ska kunna hjälpa honom att växa.

Vi har pratat med Saimens pappa och påtalat att åtminstone en av föräldrarna måste skaffa sig ett jobb för att få familjen ur den värsta misären.

Så igår.
Plötsligt hände det!!!

Saimens pappa fick jobb som taxichaufför.
En biltaxi alltså, ingen Tuk-Tuk.
Här är det nu väldigt  många kineser och de vill inte åka "fattig" Tuk-Tuk.
Så nu är det god marknad för biltaxi här.

I morse så tog Peter och jag vår hyrda Moto för att hämta upp Saimens mamma för jobbintervju.
Vi hade via andra närboende meddelat henne sent på kvällen att vi ordnat en intervju på Small Hotell.
Hotellet ägs av en svensk som vi lärt känna genom åren.
Han behöver mycket hjälp i köket och Saimens mamma har ju jobbat i kök tidigare.

När vi kom och hämtade henne så var hon exalterad och som vanligt lite blyg.
Mötet på Small Hotell gick bra och hon är nu provanställd några veckor.
Hon var överlycklig och tackade ödmjukast igen och igen på Kambodjanskt vis.

Vi håller alla tummar och hoppas att det funkar så hon senare får en stabil anställning.

Jobbet innebär arbete 8 tim/dag, 6 dagar i veckan.
Tufft men helt nödvändigt för familjen.

Imorgon ska vi fira Mr An som har fyllt 60 år med tårta och present som består av ett nytt tanklock och nya backspeglar till hans tuk-tuk.

Vi har också varit och letat efter en solcellsanläggning för att hjälpa familjerna att bli självförsörjande på el då den är väldigt dyr, men vi har fått till svar att det endast finns i huvudstaden så det får bli ett stopp där nästa gång innan vi åker hit.

Vi bloggar mer imorgon efter kalaset, ha det bäst så hörs vi imorgon.
Lena

Mr An åker omkring med en trasa i hålet där tanklocket ska vara.

Anställningsintervju. (Saimens mamma i blått)

Tack till alla fantastiska människor som finns i mitt liv.

Nu är det Lena som skriver och jag vill börja med att tacka alla underbara människor som finns i mitt liv, ni gör verkligen skillnad. Tack till alla våra "gamla faddrar" som troget betalar för att just sitt fadderbarn får börja skolan och tack till er nya faddrar som hjälpt 4 nya barn att få börja engelska skolan

Tack Sinikka  och Tomas för att ni hjälper Traubth som är en av trillingsystrarna, inskriven idag.

Tack Sofie för att du struntar i julklappar och istället önskar dig att hjälpa Sambat(också en trilling) att få börja skolan, inskriven idag.

Tack Jenny för att du hjälper Chakreya (sist i trillingskaran), inskriven idag.

Tack till Marja och Peter för att ni hjälper Miata att börja skolan.

Tack till Mulles Loppis för julklappen till Saimen.

Dessa barn skulle inte ha nån ljus framtid om det inte vore för er,

Ni är fantastiska allihop.


Häromdagen besökte vi ett av våra stora fadderbarn på hans jobb, det blev ett kärt återseende. Han heter Ratana och är från en av våra allra fattigaste familj, han bodde i ett hus ute på landet tillsammans med 6 andra personer. Mamman var den enda som kunde dra in pengar till familjen. Ratana och hans syster sov på golvet på en vaxduk. Men de har aldrig klagat utan de har alltid haft ett leende på läpparna och de har alltid gjort sitt bästa i skolan och har nästan alltid varit bäst i klassen.
Tack vare faddrar, givare och sponsorer så har de kunnat gå i skola och därmed fått jobb och det är ju det som är meningen med vår organisation. Jag kände mig så otroligt stolt och tacksam att få tillhöra denna förening då jag såg glädjen i Ratanas ögon och hur stolt han var att han hade fått ett jobb.


Och sist men inte minst vill jag tacka er som hjälper oss att hjälpa "lille Saimen" så att han kan få medicinen han behöver för att växa. Han har växt och alla hans byxor är numera för korta.


Så tack igen till er alla därute, utan er skulle inte detta vara möjligt.

Här är några av våra barn påväg till skolan,de har åkt med skolbussen i bakgrunden.

Stolt Mieta inskriven i skolan.

                                                    Skolgården.

Stolta trillingar som ska börja skolan

                                                    Saimen ville också bli fotad.

Kärt återseende med Ratana

Plankmästare igen!

Hej alla läsare!

Nu ska ni få en jätterolig historia!

Jag ”gymmade” i kväll med Wee och åtta elever.

Så kul att Wee följde med!

Jag tränade lite för mig själv i ett hörn bl.a. med att stå planka fast jag gick från armbågar och upp till raka armar osv.

Efter en stund så såg jag hur två killar tränade mot varandra och hade klocka på mobilen.

Jag frågade om jag fick vara men men fick till svar att de inte pratade engelska.

Jag ställde mig i planka bredvid och bad Sokhy, min pojke, att han skulle fråga dem om jag fick vara med och tävla.

De uppskattade att jag var där för jag fick lite sneda leenden.

Efter två minuter var en borta, en stönade och höll ut i tre minuter och då står jag leende kvar lite till.

Jag fick tummen upp och high five av båda.

Andra hade också sett på i smyg så….det kändes kul!

På vägen hem berättade Sokhy att det var kineser jag vann över och därför kunde han inte fråga.

Så skrattade alla och sa…Britt, they never can tell anybody about the competion, they were beaten by an old women, 70 years old.

Nej, jag visste inte att de var kineser.

En annan superkul sak. Lena har fixat sponsorer till trillingarna och Thearys lillebror, så nu är jag så lättad och glad, superlycklig rentav. 

I morgon skriver vi in dem.

Jag har varit på fem hembesök, både bra och nästan ledsamma.

Folk måste flytta ur sina lägenheter, där de bott i 20 år för att de ska hyras ut till kineser, som betalar mer i hyra.

De turister som bodde här har flyttat till andra kuststäder.

På skolan säger rektor att det bara är elever i åk. 11 och 12 som ev. behöver extra lektioner.

Våra elever säger något annat, betalar för både tre och fyra stycken varje dag, visserligen bara $5/mån, för Britts barn, men vissa mattelärare tar $10.

Det är vanligt i hela Asien och Afrika, säger rektorn och lärarna tjänar så dåligt.

Jag tycker undervisningen är dålig, och det tänker jag säga och lite till.

I dag såg jag Sopoungs kontaktbok, där allt stod allt rapporterat om den sista månaden.

Hon var nr.6 i klassen.

Mr.An tackade läraren ödmjukast för den fina platssiffran och skrev sitt namn.

Snart är alla hembesök gjorda men jag har bara hunnit rapporterat till två sponsorer.

Lugn, jag har skrivit ner allt och har jullov när jag kommer hem.

Husets herre har säkert julstädat och pyntat, satt upp gardiner osv.

Skit samma, det blir alltid jul ändå.

Tack från en lycklig Britt!

Här bor vi nu. Makara, Lakana, och Chanta hos mormor och moster.

Här sover mormor. Bra koll och vädring mellan spjälorna.

Kompact living?

 Ok, lite regnar det in.

 Ok, lite regnar det in.

En skopa för toan och en för duschen

Golv i ett nybyggt icke färdigt hus.

Regnar in, ja men bara från ett håll.

Jag vill också ha en sponsor! Niza 9 år.

Jättekul kastlek i väntan på bussen. Spontanlek, det är våra barn bra på.

Hembesök av skilda slag.

Hej alla läsare!

Nu halvligger jag i sängen med min laptop  i ett rum som luktar kloak och lyssnar till livemusik på andra sidan fönstret. 

Jag har liksom första parkett och i dag är det lite åt Bruce Springsteen, så helt ok.

Lukten är mest bakom en stängd toadörr, så den är ”ståutlig” till i morgon bitti. Lite sur är jag för att jag inte hinner ”gymma” men jag tog ett pass i bassängen på em.

Det värsta passet tog jag med skolans rektor som inte ville låta mig utnyttja pengarna efter en elev som slutade och flyttade till mamma på landet.

Regeln är att de tillfaller skolan som redan anställt lärare för hela året. Ok, men då ska jag få veta det innan pengarna tas inte sedan de tagits.

Jag lämnade lokalen och gick min väg. 10 min. senare fick jag  veta att vi fick ”våra” pengar via telefon.

En vrång svensk kärring gör man inte som man vill med.

Vi har varit på flera hembesök av skilda slag.

En förut fattig familj har blivit rik sedan mormor sålt sitt landområde.

Nu bor de i ett nytt stort hus .Grattis! 

Nästa år behövs ingen betalande sponsor.

En tuc-tucförare insåg att han inte kunde leva på sin tuc-tuc längre.

Ingen kines åker tuc-tuc och inga turister vill komma hit när det är så många kineser. 

an köpte en bil som han betalar $465/mån. för till banken.

Grattis..... eller?

Det regnar inte längre på honom i alla fall.

En taxiresa till PP kostar $60 och tar sju timmar t.o.r.

Inte många dollar att tjäna där men sonen Sokreach har börjat läsa kinesiska förutom engelska.

Mycket förståndigt!

Lika bra att inse att det är framtidsspråket i den här staden.

Soun Samphous fick en laptop liksom Pen Nat.

Vilken enorm lycka

Undrar om de kan sova i natt?

Samphous första inloggning. Den erfarne kollar på.

Nätterna är fantastiskt sköna liksom kvällarna för dec. är deras kallaste månad och jag älskar att vara här då. Precis lagom för en frusen, stel, gammal  kärring. 

Tant blir jag nog aldrig, vill för mycket, helst behålla min energi att kunna pusha andra och ge dem lite hopp o glädje.

Tack från mig//Britt

Min Lunch! Så god! Wee är otrolig på att smaksätta.

Pen Nat är nyförälskad.

Osäker hembesöksväg, där man håller andan och balansen.

”min” Makara, som bor i den regnkappa han fick i går. Vädret har ingen betydelse om man älskar något.

$465/mån till banken?!?!
Klokt?

Meta 10 år vädjar om en sponsor.

Jessica och Anton här, faddrar till Sreymoch och Pisey!

Hej!

Jessica och Anton här, faddrar till Sreymoch och Pisey!

Vi bodde här i Sihanoukville december - april 2016-2017 och åkte nu tillbaka för att överraska familjen Falk när de kom. Denna gången stannar vi dock bara 2 veckor men det känns lagom då staden tyvärr börjar förändras till det sämre. 

Det är 4:e gången vi är i Kambodja och det är, för er som inte varit här, ett guldkorn på vår jord. Det är så tråkigt att kineserna börjat förstöra Sihanoukville men det finns fortfarande helt fantastiska platser att besöka i detta gästvänliga land. 

Men det absolut bästa med Kambodja enligt oss är människorna och barnen och det är ju framförallt därför vi är här! :) 

Idag åkte vi till våra flickor tillsammans med familjen Falk för att ta med dem för att bada. De älskar att bada! Vilket inte är så konstigt då de i stort sätt aldrig hinner göra det då de måsta ha en vuxen med något fordon som följer med eftersom det är en bit till vattnet. 

Detta är den enda söndagen som vi är här och det är ju bara söndagar som barnen är lediga från skolan så därför passade vi på idag! Vi hade ingen möjlighet att ta med ALLA barnen och det kändes svårt att välja ut fler så det fick helt enkelt bli våra fadderflickor och  lilla Saimen! 

Innan vi åkte för att bada åkte vi till marknaden för att barnen skulle få välja något de ville köpa! Våra flickor köpte varsina skor och en varsin skolväska! Det är kul att få skämma bort dem lite när vi är här, tror inte det händer allt för ofta annars! 

Efter marknaden åkte vi och badade på ett hotell som har en pool precis vid stranden så de kunde välja att bada antingen i poolen eller i havet! Barnen tillbringade hela tiden i poolen och var endast uppe för att äta en snabbis! Så mycket glädje, skratt och ren lycka dagar som denna ger! Det bästa som finns är att höra deras skratt. 

Efter en hel dag med Saimen, Pisey och Sreymoch åkte vi till byn där Speaking School var i full gång! Alla barnen satt koncentrerat och skrev brev till sina sponsorer! 

Själva passade vi på att besöka våra flickors hem och gå in och se hur de bodde! Det känns tryggt att veta att de har tak över huvudet och en trygghet hos sin mormor och morfar! 

Hoppas ni alla som sponsrar dessa fantastiska barn har möjlighet att fortsätta med det så länge det bara går! Ni gör verkligen nytta och barnen är så tacksamma! 

Tack för oss!

Kramar Jessica och Anton! 

Nysanerad!

Hej alla läsare.

Det blev en miss i går. Jag frågade om Peter kunde blogga och han sa inte nej.

När jag sedan mailade för att kolla så svarade han inte utan sov.

Det behövde jag också men inte fick jag det!

 Vaknade och skulle kolla klockan och såg en kackerlacka komma vandrande mot mig på huvudkudden.

Jag bara skrek och kastade bort kudden och började en sällsam jakt med en sko i näven.

Till slut fick jag över äcklet på rygg och slå den mycket platt.

Sedan fick den vila med dem som jag redan slagit ihjäl.

Jag ville ju ha "bevisen" kvar. 

När jag öppnade toadörren nästa gång stod tre andra levande asätare och kalasade på döingarna. Men som sagt, nu är det sanerat och jag har fått jaktvapen, en sprayburk med massor av döskallar och kryss på.

Nu har jag börjat vandra runt till familjerna och det är bara så kul!

Ingen är så välkommen som jag.

Alla tackar mig men det är ju inte jag som är sponsor.

Några familjer har fått det bättre när de sålt sitt gamla hus eller en tomt till kineser.

Andra har fått det sämre, fått flytta eller mist sina jobb.

Här är det fritt fall eller tur som gäller.

Inget kan göra något bara se på och flyta med och konstatera att allt blivit så mycket dyrare.

I kväll var vi på gym efter Speaking school.

Vi var fyra som började och så kom det tre till.

Jättekul!

Jo, jag blev uttittad men det bjöd jag på. Som gammal fick jag betala dubbelt dvs. 1 $ men den gjorde jag skäl för.

I morgon blir det hembesök och bad och...gym.

Jag vill inte komma hem som "försutten", stel och orkeslös.

Räcker med myggbett på ögonlocken som är svullna och skymmer sikten.

Längtar efter en skön natt gör Britt.

Vi väntar och väntar på sponsorer!

Höjden av lycka. Den är bara min.(just nu.)

Så kul! Hela gatan blev ett konstverk.

Hy Nanou, vilken lycklig dag!

Godaste gurkan som jag ätit. Only the brain left  -sa Mr.An om gräddburken. mmmm

Finns hjärna på burk hemma?

 Pen Nath, Sopeak och Lakana

Kimsry

WAO!!!Makara , det är inte första gången du är här!

Jag tyckte nog att välkomstkramen var stabil.