Hej alla fina läsare, hoppas att ni mår bra hemma i Sverige, eller vart ni än i världen befinner er Jag mår iallafall bra. Idag är det jag, Linn som bloggar.
Det är nu man börjar inse att det inte är jättemånga dagar kvar på denna semester. Idag när jag skriver detta är det 6 dagar tills vi lämnar Kambodja och drar till Thailand. Jag känner att det är dags att börja ta tillvara på dagarna som är kvar innan man får sätta sig med skoluppgifter upp till öronen i Januari igen.
Vi startade iallafall våran dag med att ta tuk-tuken till ett av barnen som våran organisation sponsrar. Killen i familjen heter San Ratana och är 19 år, han har en syster som är 17 och hon heter Sreynith. Båda två har genomgått perioder med enorm fattigdom och hemska upplevelser. De bodde förr på en äng med sitt lilla "hus" som var omringat av stora vattenpölar och kor som betade längs den lilla gräskanten som fanns. De sov då på en vaxduk tillsammans där regnet rann genom de enorma hålen i taket som fanns. Men nu, 5 år senare, så har familjen tillsammans tagit ett lån och köpt ett hus. Barnen bor och delar huset tillsammans med sin mamma, pappa, äldre syster och hennes två barn. Alla jobbar och Ratana har nyligen fått ett jobb på ett hotell ett stenkast från dethotellet vi bor på. Vi har hälsat på honom på jobbet två gånger, och han blir lika glad varje gång.
Huset var fint och stort, allt som dom förtjänar. Ratana visade oss runt och jag och alla andra blev verkligen glada för deras skull. Att de tillsammans har kunnat skapa en så mycket bättre livsbild värmer i hjärtat. Jag blir verkligen stolt på något vis, jag vet att hans drivkraft kommer ta honom långt i livet. Vi hade även med oss lite kläder som de tacksamt tog emot.
Efter besöket hos familjen så åkte vi vidare till aporna. De lever i djungeln men kommer gärna till stängslet vid vägkanten då de vet att det är där de får mat. Våran tuk-tuk chaufför och goda vän uppskattar också att besöka aporna, och han skrattar mycket varje gång.
Vi blev totalt av med två nötpåsar som vi hade köpt i ett stånd precis intill de små varelserna. De kan fräsa till och nypa åt sig påsen och sen dra in i djungeln. Det känns skönt att hitta på saker om dagarna, och inte bara ligga och sola vid poolen.
Vi hann även klämma in ett besök på ett cafe som heter "starfish bakery", där det serverades mackor,sallader, kanelbullar och brownies. Uppskattat av många alltså.
Senare på eftermiddagen styrdes tuk-tuken mot byn och alla förväntansfulla barn. Det blev en lugn kväll med lite lek och genomgång av material till speaking school. Mamma visade läraren lily massa spel som hon kan lära ut till barnen för att förbättra deras engelska. Det kändes som att hon blev tacksam för hjälpen hon fick och att hon kommer att använda kunskaperna och fortsätta lära ut till alla andra.
De små barnen vill leka som alltid, och ett och annat bollspel blev det tills de stora barnen kom och bad om att få bollen för att utföra sporter som de små gärna tar avstånd till.
En annan sak som jag inte får glömma att skriva är att ni kanske minns den lilla killen som mamma skrev om häromdagen? David. Jag får verkligen en klump i magen varje gång jag tänker på deras situation. Mamma pratade med Mr.An som berättade att David och hans mormor och morfar har fått bo tillfälligt i en vecka nu i ett hus med en annan familj som bjöd in dom i denna stora kris. Men detta är alltså bara en vecka. Efter denna vecka har de ingenstans att ta vägen. Vi vet verkligen inte vad vi ska göra. Och det känns bara värre och värre för varje dag som går då jag vet att den veckan de fick snart är slut.. Den dagen som jag såg honom för första gången så busade jag lite med honom och då kom hans mormor fram till mig och verkligen tackade mig för att jag tog min tid att leka med honom. Jag vet ju att denna kille behöver ett stöd i livet, och vad ska han ta vägen när inte morföräldrarna finns till? Magen vänder sig på mig och jag vill bara kunna hjälpa honom, jag ser så mycket potential i honom. Och hans ögon tindrar så fort man kollar på honom. Det är sjukt hur livet kan vara så orättvist och jag inser bara mer och mer att jag föddes med tur..
Jag kommer nog aldrig sluta vara tacksam för allt som detta volonärarbetet och dessa resorna har lärt mig. Många människor vet och tror sig förstå vad fattigdom är, men det går inte att förstå när man inte sett det själv. Så jag ber snälla, om ni har EN KRONA över, kolla upp banknumret högst upp på denna sida.. Alla pengar kommer gå till dessa barn.
Sen vill jag även passa på att säga att jag har skapat ett instagram konto för våran lilla Saimen i byn. Kontot heter "helpsaimen", gå gärna in och följ hans resa där.
Annars är det bara att kika in på denna blogg imorgon igen för ett nytt inlägg!
Tack för allt ni gör och för att ni tog eran tid att läsa detta!
// Linn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar