Händelsetrött, finns det ordet?

Hej alla läsare!

 Kul att ni är med och är intresserade! Jag hade behövt prata med er i natt om det jag upplevt men ingen fanns och jag fick älta runt allt om och om igen i timtal innan sömnen tog hand om förståndet.

I dag har jag varit på tre bra lektioner med tre klasser och två lärare på Regent. Jag är mycket nöjd. Jag ska fortsätta i morgon men andra klasser där vi har barn.

Det jag tittade på var stämningen i klassrummet, om läraren visade att han/hon tyckte om barnen, om de fick feedback och beröm, om barnen tyckte det var kul och att de fick göra flera olika saker och om de fick tänka till, dvs. lösa något problem. Allt detta uppfylldes i dag. Ingen visste att vi skulle komma men det var inga problem, bara att kliva på.

Vi såg också en bra fotbollsmatch där Ratanak var bäst av alla och där Simon deltog och kämpade bra, inte sämre än någon annan. Så kul att få se Ratanak i något han var riktigt bra på.

Oväsendet bakom väggen i mitt rum fortsätter. Det låter som en mistlur som varnar för dimma och så detta bultande. Mistluren börjar varje gång det pumpas upp cement i höjd med min säng på tredje våningen. Jag har kollat varifrån oljudet kommer nämligen. Två stora sprutorgan jobbar med innehållet från de cementbilar som går i skytteltrafik. Skottkärrornas tid är förbi och även khmerernas omoderna sätt att bygga.

Jag tog med mina stela knän och onda knöliga stortå på en smörjande promenad efter skolbesöket. Det borde jag inte gjort för jag hade i min vildaste fantasi inte kunnat föreställa mig att rivningar och nybyggen kan gå så fort. All mysighet är borta liksom nästan alla gamla hus. Skitigt överallt efter tunga fordon, sönderkörda gator och tomma tomter med bara ett tält för arbetarna. Om alla tomter ska bebyggas nu, så förstår jag att det jobbas dygnet runt och att det måste komma massor av byggjobbare som bara ska ha någon stans att sova. Sex kineser i varje rum är standard hörde jag.

Tog ett träningspass i bassängen som är så full av vatten att jag måste stå på tå för att kunna gympa. Sex kineser tävlade i längsta magplasket. Jo, det skvätte men det kan jag ta. Simmade istället för löpte och hittade rätta feelingen.

Toktrappan, dvs. den från andra till tredje våningen, är ett problem. För brant, för höga trappsteg och för korta. Jag måste "gåskutta" för att komma ner. Tänkte först att bara jag har problem men jag har sett att andra går med ena ben först eller sidledes. Jag ska ha denna trappa till ett bra träningspass. Bestämt! Orkar inte komma hen otränad.

Jag ska heller inte gnälla mer utan se om det går att hitta något bra med byggboomen och all ny arbetskraft. Acceptera det som händer, prata och kom på hur det går att komma vidare. Våra elever är unga och kan snabbt lära nytt och tänka om. Du måste peppa dem Britt inte bara lyssna och bli deppad! Kämpa, kämpa!!

Gamla "alltiett" bänkar. Inte ett stolskrap.

En av trillingarna rabblar upp en lång ramsa.

Alla i klassen var framme minst en gång och gjorde något och fick applåder. 

Rolig lektion!

Inte lätt att översätta ett ord till khmer. Snygga men svåra bokstäver.

 Saimen läser högt från tavlan men han har svårt med vissa uttal och läraren hjälper till och rättar. Liten klass med en bra lärare. (  Han hade en jättestor skäggvårta med långa hårstrån på hakan. Hur stirrar du inte på den första gången?)

Ser ni skylten med Beach Club? Mitt hotell." Cementutblåsaren" når nästan upp till min sänggavel.

Här ska skyskrapor byggas så nära stranden och svarta pengar tvättas.

Typisk gatubild just nu. Ett tält på en jämnad ödetomt.
Casino längre bort och byggkranar och längst bort en jättehög skyskrapa.

Visst har jag en fin pool? Alla som bor här kan se vad jag gör, så jag kan inte fuska med min träning. Undrar vad de tänker?

Toktrappan, ett typiskt kambodjabygge. Den är inte pensionärsvänlig.
Tur det finns räcken för den "stöppliga."

Jag ska aldrig mer klaga på Högåsvägen efter att ha suttit fast i denna lervälling.