Mycket får man vara med om!!!!!

Hej alla där hemma! Det är Britts tur eller otur i kväll. Skönt att vi är många skrivkunniga på den här bloggen! Det är inte lätt att sitta med datorn i knät i sängen och inte få använda en mus. Det blir hur stolligt som helst ibland och ont ryggen och varma lår dessutom.Nu ska jag inte klaga mer för jag är ju i "mitt " älskade Kambodja
.Det har hänt så mycket de sista dagarna, så jag vet inte var jag ska börja. Den stora baddagen är så speciell  och helt fantastiskt att kunna ge alla barn och vuxna. (Tack Mulle, Annie, BG-gubbar och loppishandlare). Det som en gång bara var skolsponsring har blivit ett helt koncept nästan som all inclusive. Roligt är det i alla fall och det känns så rätt. Det är många barn som står i kö för att få börja skolan men ........det är svårt att klara fler. Jag skrev in fem i förrgår och har nog aldrig blivit så kramad. Bilden är från expeditionen på den  nya skolan precis på andra sidan gatan i området där nästan alla bor. När vi var här i höstas, så trodde vi att det byggdes ett hyreshus men det byggdes om till skola, så för barnens del kan det inte bli bättre. Birgitta, Linn, Janne och jag har varit där och undervisat i dag i två timmar och bjudit på oss själva. Det kommer nog inga barn att glömma.När vi åkte därifrån på den lilla smala, i vanlig fall så lugna gatan full av potthål, så körde skolbussen så nära Mr.Ans tuc-tuc att fotsteget repade hela sidan på bussen och Linn som satt på den sidan fick ett litet,litet sår på armen. Det kunde gått illa.

                                          Hembesök hos Bock, en nyinskriven pojke. Det fattas
                                          mycket på framsidan på detta plåtskjul där det var svårt
                                         att komma in.

                                          Jag vågade nästan inte gå på golvet eller sätta mig på sängen.
                                           Huset har inget fönster eller el och bara en öppning under taket
                                           för ljus. Tänk vad mygg och regn som kommer in.

                                           En familj hyrde ett rum så här nära platsen där grisar
                                          slaktas.Avdrag på hyran om de hjälper till.

                                         En bild från Speakingschool där det jobbas för fullt med Palinspel
                                         Jag känner mig nöjd med den stora iver och glädje de kastar sig över
                                         de sex spel som jag hade med.

                                          Denne förståndshandikappade man bor med släktingar
                                          i huset och i kväll satt han vakt i hjälm, soldatskjorta och
                                          kortbyxor.

                                         I kväll kom en regnskur och Sreymoth hittade ett bra skydd.

Som ni ser av bilderna så finns det nästan inget man kan räkna ut på förhand, det är överraskningar hela tiden och mycket är helstolligt. När jag går med frukosttallriken i ena handen och kaffekoppen i andra, så sätter sig en fågel på mitt huvud. Vad gör man då?
 Nu har jag levt i ett kaos fullt av kärlek och glädje i snart två veckor och jag är så nöjd. Mest nöjd är jag med Speakingschoo,l som nu börjar fungera med "lärare" och små grupper, som kommer varje dag mellan 17.00 och 18.30. De som leder tjänar två dollar var. Det ska bli så spännande att se hur många övningar som blivit införda i blocket med allas namn. Säger vi att det går, så gör det det och vi har visat dem att vi verkligen tror på dem och på oss också. För en gångs skull har vi hjälp av att de inte är vana att tänka själva. Problembaserad undervisning finns inte och hemma bestämmer föräldrarna.
Många barn pratar engelska nu och svarar utan att behöva tänka efter. Det beror säkert på Mr.An, som pratat regelbundet med flera av de äldre men också på, att de nu gått i skolan i flera år.

Jag ska avsluta med en solskenshistoria. En kille, Ratana, som har det för bedrövligt hemma, är ett stort charmtroll med glittrande ögon. När han inte kan prata med oss ,så sjunger han. Ratana började åk.7 i höstas och har klarat sig jättebra men ville ha extra matte på söndagar hemma hos sin magister. Jag kom till skolan och tänkte att det var väl OK om han behövde extra stöd några gånger, eftersom han gått i Khmerskola förut, så vet man ju aldrig. MEN efter en något konstig diskussion, där läraren ville ha 7$ i månaden i flera år, så ramlar poletten ner. Ratana är ett mattegeni och nu ville läraren att han skulle bli "professor". Hemma i Sverige känner jag mig normalbegåvad men här behöver jag fördubbla min hjärnkapasitet. Min dotter har flera gånger sagt till mig att jag inte ska försöka tänka ut något i Kambodja för det är alltid på ett sätt som jag ändå inte kan klura ut.

Nu blev allt svart och därmed blir det ett naturligt slut på bloggandet. Strömmen går ofta i det här landet och med tanke på hur elledningarna ser ut så är det ett under att det fungerar så ofta som det gör. God natt från Britt