Dagen då vi redan längtar tillbaka.

Dag 13

Dagen då vi redan längtar tillbaka.

I dag blåste det och var molnigt så inga ursäkter för att inte gå till favoritstranden.

På vägen dit blev vi blöta både uppifrån, nerifrån och inifrån.

Det var våra första regndroppar på den här resan.

På vägen hem hade vi sorg.

Det tar ett halvt år innan jag får gå på stranden igen och träffa barnen.

Alla andra som bara kryllade på stranden firar kungens födelsedag.

De är lediga i tre dagar.

Det du Karl XV1! (Skulle vi ha råd med det.)

För varje gång jag åker blir känslorna djupare.

Nej. Jag vill inte stanna längre för jag vill hem till allt och alla där hemma som jag älskar men jag älskar verkligen Kambodja några veckor då och då.

Vi, mailar, visst men det är bara för att utbyta information.

Om jag ska ge mig på en sammanfattning så......pengarna räcker inte till det som numera blivit nödvändigt som sjukvård, ”lärarlöner”, examensbevis, tandläkare osv.

Vi ska jobba hårt för att leta fonder och olika utvägar för att skaffa mer pengar.

Tack Lillemor och alla på Mulles för den utmärkta frukosten.

Den är betald för 6 mån.

Tack Marie för zumbadagen.

Den har betalat tak, stolar,bord, kylskåp och nästan allt av det jag räknat upp ovan.

Tack till de sponsorer som gjorde resan möjlig och inköpet av två datorer.

Nu börjar jag snart att gråta. Vilken stor förändring vi har gjort tillsammans.

Jag har aldrig fått så många kramar som i kväll.

Nu får Birgitta ta över medan jag gråter klart.

De stora händelserna går det lätt att berätta om men det finns så mycket annat också.

Som alla uppriktigt menade frågor om vi mår bra eller är trötta.

Alla vänliga själar som viftar med papper, solfjädrar eller liknande när svetten rinner om oss.

Och när vi var på Bokhor - det fanns minst fyra stödjande eller hjälpande händer när vi klättrade i ”bergen”.

Att bära våra väskor och ryggor är inget vi behöver bekymra oss om.

Det finns så många små gentlemän som bär åt oss.

Mammor ler, pratar och kramas.

Att vi pratar med varandra på vårt egna språk stör inte ett dugg.

Vi förstår varandra så bra ändå.

Vi får massage av både stora och små fingrar och ibland undrar jag om alla Khemerer föds med kunskap i massage.

Gissa om det känns underbart för en som ofta ger massage!

Ytterligare en sak som värmer hjärtat är att lärarna på Speaking School vågar skoja lite med oss.

Men ett mer respektfullt skoj har jag nog aldrig upplevt.

Till exempel så fick vi åka ut först på ”Dansstopp” igår.

Men oj, vad alla skrattade vänligt när Soksal plockade bort oss.

Föräldrarna tyckte också det var kul vilket märktes på alla skratt.

Kanske är det just de här upplevelserna som mest stannar kvar?

Självklart är vi jättestolta över allt vi åstadkommit med struktur på lektionerna

på Speaking School och att lärare och rektorer

på NOP blivit mycket intresserade av tänka matte

och inte bara räkna mekaniskt.

Men att våra barn och ungdomar känner så mycket gemenskap och

ansvar för ”sin” skola är så ”himla gött!” precis som frukosten.

Nästa gång blir v. 43-44, så nu vet ni när ni ska ta ledigt

och få samma upplevelser som vi.

Hör av er alla som är intresserade av något av det vi sysslar med.

Tack alla läsare som vi inte tänker ett dugg på när vi bloggar!

Då skulle vi inte våga skriva.

Godnatt från B&B som fortsätter blogga då och då.

Nästa natt ska vi tillbringa i Bangkok till 01.35.

Sedan sover vi ända hem till Sverige.

Hibiskus 15 m högt träd, som snart är knallgult

 Lärare som lär lärare.

Två av våra föräldrar som är lärare, lär ny pedagogik.  

Plump på ”liv och död.”

Supe´med vårt värdpar.

Webbmaster Lekoun med åskådare