Mycket kärlek och PUH!

Hej alla läsare! Sista kvällen.

Jag känner mig tom. Vad ska jag skriva?

Vi har flängt runt och betat av "att göra listan" och hälsat på dem vi inte träffat och sedan träffat några av "gamlingarna" igen. 

Vi har fattat vissa kloka beslut allteftersom vi blivit klokare men också hamnat i problem som inte går att lösa.

Wee och Sreysors mamma bjöd på en fantastisk lunch. Vi försöker i kväll äta upp all frukt de skickade med. Det var säkert två kg. i varje påse med rambutans och lichti och drakfrukt.

Ingrid har packat och räknar reel och dollar. Vi måste tänka på de kinesiska städerskorna som brukar sitta i trappan och äta frukost. Där får de säkert sitta ifred tills det kommer en tokig svenska och "racar."

Jag har döpt om Mr.An till Mr.But. Ingrid skrattar för det stämmer på pricken. Här ska inte jag få gå omkring och tycka att något är bra och vara gla´ ,nej det ska invändas och påminnas om att så mycket blivit sämre. Tyvärr finns det många Mr.But lite då och då men Mr.An är en konstant.

Den stora glädjespridaren är Sreysor. Det känns i hela kroppen när jag möter henne. Hon ger ett leende till alla.

Vissa killar är helt underbara, mjuka och raka och har ingen prestige utan berättar som det är. 

-Britt, we are not poor but not rich, something between. I can pay for Chinees studies myself. Sann Ratana är så härlig och med tanke på hans bakgrund är han värd vartenda krona och omsorg.

Även Lun Sreymey, berättade något liknande i dag. Om du inte hade hjälpt oss när vi behövde det för 10 år sedan, hade vi aldrig klarat oss så bra. Nu har vi sålt mark men då var vi fattiga och du hjälpte oss.

Mr. An har inte fått det bättre rent ekonomiskt och hans status har sjunkit, så därför är han en Mr.But. 

Projektet Kambodja känns inte som avslutat. Många barn behöver få sina skolavgifter betalade, annars måste de sluta med den nödvändiga engelskan.

Däremot har det dykt upp vissa alternativ. De får vi gå igenom när jag kommer hem.

Lingon- och svampplockning väntar liksom gympapass och annat roligt.

Kram på er alla från en lycklig Britt

Möten i mängd!

Hej alla läsare!

Ingen sovmorgon i dag. Två skolmöten, fyra möten med våra elever, ett överlämnande och ett kinesiskt WAO med high five klapp.

Vi började på Regent School och nu var hon, på exp. där, hon som har koll på läget och pratar fortare och mer om allt hon vet än någon jag träffat.
Hon har hög utbildning och förstår konsekvenser och vad som kommer att hända här när fem. milj. kineser har anlänt.
Så många har lovats plats i Kambodja.
Det blir var fjärde inv.

Hon berättar att centrum för onlinespel flyttat från Filippinerna hit men att alla som inte har licens, snart måste sluta.
Många hus är fyllda med kineser som sysslar med just detta.
Endast casinon kommer att bli tillåtna och nu finns 80st.

Det vansinniga byggandet kan alltså ta slut och då....

Skolavgifterna på Regent kommer att vara de samma för våra barn eftersom de inte höjs för oss, som sysslar men hjälpverksamhet.
Bra va!

Leveransen var en del av Speaking School till Starfish. Där landade vi åter senare på em. och då spelade vi Fia med läraren, dvs. mottagaren av allt vi äger. Det känns helt ok. men frågan är om vi hinner gå igenom allt.

Två lyckliga elever, Molina och Kimheng, kom hem till Mr.An. De har flyttat långt från centrum. Tänk vad lätt det går att prata med elever som gillar att gå i skolan och har bra skolresultat.

På Antaractvib hade vi ett långt samtal med ställföreträdande rektor och en lärare, som kände våra barn väl och hjälper några av dem, som inte har så lätt att ta in kunskaper. Utan examen är det svårt att få jobb och komma in på annan utbildning men hur ska vi kunna avgöra om det finns en chans att klara examen i åk 12. 

Skolavgifterna på Antaractvib har tyvärr höjts eftersom allting i samhället har det. Här gäller ingen välgörenhet bara kanske 10%.

Våra två nya tjejer träffade vi på den kinesiska skolan. Den äldsta jobbar heltid där nu på lovet och den yngsta, som går i åk. 7. tar kurser. Både engelska och kinesiska är snart nödvändigt att kunna i den här staden för att få ett bra jobb.

Det sista mötet var i trappan. Jag fick sällskap i mitt trapprace av en kines i rosa badshorts och bar överkropp. Han bara följde efter både ner och upp och när jag vände ner igen, så fick jag både good och high five och ett smile. Klart att jag var lite rädd men jag blev ändå glad för erkännandet.
Motion lönar sig alltid.

Jag lyckades få ut pengar på ATM och köpte av bara farten en ny handväska.
Så kan det gå när inte smålänningen är "på."

Dagen blev bra och jag är nöjd. Britt

Städdag =uschdag

Hej alla läsare!

I dag var dagen då Speaking School definitivt lades ner.

Två bokhyllor som stått ute men under tak i snart ett år skulle gås igenom.

Det var knappt jag ville ta i det som stod där, men så mycket bra grejer kan ju inte slängas.

Vi torkade och dammade, hade myrkrig och hela tiden droppade svetten. 

I förrgår pratade vi med en lärare på Regent School, som också jobbar på en skola för fattiga fiskares barn i hamnen.

Där fattades det mesta, så nu kommer det vi släpat hit och haft så mycket nytta av, i rätta händer.

Det känns bra, mycket bra!

Han kom i kväll och fick en första genomgång i skenet av en ficklampa.

I morgon ska vi leverera till Starfish Café, för där har vi träffats massor av gånger.

Våra kinaschack och fiaspel passar utmärkt till de turister som kommer och vill ha lugn och ro, fly trafiken och alla kinesiska byggen.

Det är endast funktionsnedsatta som jobbar på oasen Starfish

Det är fortfarande ingen el i staden men massor av generatorer mullrar utanför alla affärer och byggen.

Ingrid duschar nu men har en ficklampa lysande på handfatet.

Ljuset kommer och går och Ingrid är alltid garderad.

Vi var tvungna att få något i magen när vi kom till hotellet.

Livsfarligt och omöjligt att gå i kanten av gatan i vanliga fall för trafiken men nu är det stenar och lera och byggrester, som man måste kliva över. (Trottoarer finns bara på huvudgatan).

Vårrullar tänkte, vi men icke.

Det enda vi vågade köpa och ta med, var någon sorts friterad pannkaka som gick ner med lite icetee och kaffe.

Bukfylla, kallas det men ger inte kambodjamage.

Att stanna och äta något vettigt gick inte för oljudet av alla kompressorer utanför.

Jag har alltså kolhydratladdat inför kvällens trapprace. 

Jag skulle träna med två grabbar på gym men de kom inte.

Det är omöjligt att bestämma tid med någon pga. trafiken.

Jag blundar eller tittar åt sidan men Ingrid skriker, så Mr. An rycker till.

För två år sedan cyklade jag och gick en del men det är fullkomligt otänkbart nu.

Bäst är att ha en motorcykel som krånglar sig emellan alla bilar när det är stopp.

En annan svårighet är att Mr.Ans telefon har gått sönder men han hittade en ny som en kines glömt i hans tuc-tuc.

Den har naturligtvis inga av alla hans telefonnummer, så nu kan han inte ringa de vi vill besöka. Många kan jag nå och ringa till på messinger men jag har inte alla.

Ibland vill jag morra åt denna karl som ju vetat att vi skulle komma.

Han borde ha tänkt...…..men här gör man sällan det.

Det skulle bli krångligt för politikerna.

Ni behöver inte tycka synd om oss.

Vi tog ett parti Kinaschack och lade mattepuzzel.

Det senare var svårt för i värmen tänkte vi bara i halvfart.

Jag ska inte klaga på att folk inte tänker här.

Det orkar ju inte vi heller.

-Nu tar vi dom, trapporna alltså!

Hej då, från en svettig illaluktande Britt

Bytt pool mot trappor

Hej alla läsare!

Vi har flyttat.

Nej, vi har inte blivit ombytliga men vägen till hotellet var oframkomlig, så nu bor vi på Golden Star In vilket passar oss.

Här i Kambodja är vi gyllene stjärnor som lyser upp i tillvaron för våra barn och deras familjer.

Vi bor på våning 7 och vägrar åka hiss. Klart vi blir uttittade men, skit samma.

Hälsan är viktigast.

Vi har varit hos tre olika familjer i dag också. Jag är verkligen imponerad. Sokkina läser på universitet (avgift $1000/ år) till sjuksköterska men jobbar extra med matlagning till kineser på kvällarna och då lär hon sig deras språk.

Smart!

Även kineser blir ju sjuka.

Fam. Sengs hus har fått ett extra golv för att de ska slippa vada.

Husen runt omkring har byggts på högre mark, så fam. bor i en grop.

Nu är det bara 154 cm till taket och ingen kan gå rak.

Sreysor bjöd oss på middag i kväll. Hon ville ge lite tillbaka och nu tjänar hon bra, jobbar heltid och läser sista året på universitetet för att bli supervisor på ett stort kinesiskt hotell.

Hon ger största delen av lönen till mamma.

Rucklet de bor i läcker igen och behöver renoveras och byggas på för att rymma 16 pers.

Ingen har råd att flytta eller kan hitta något att flytta till. Vilken situation!

Har ni tänkt på att om man börjar svettas i Kambodja så går det aldrig över.

Det är mer än kroppstemperatur ute.

Jag har upptäckt att när jag går uppför sju våningar, så fortsätter jag att svettas i timmar för även om hotellet är fint att se på så är air.con. obefintlig.

Det blir nog en blöt natt!

Fönstret är just nu öppet och det byggs för fullt och slamras, söndag natt 23.33.

Sövande men säkert väckande också.

Törstar svårt efter alla krabbor och räkor. mmmmm.Det blir nog en underlig natt!

Hoppas att ni har det bra i augustimörkret! Britt

Kambodjamage.

Hej läsare!

3.52 i natt körde det sta´.

Schack matt på nolltid.

Det blev en dag på darriga ben och vattenklunkar.

När inte Mr.An har en normal toa, så kan läget bli prekärt.

Alla vet att jag älskar kaffe men inte i dag.

Idag är sängen det jag älskar.

Dagen med barnen kortades ner och vi har fått massor med bra info. om läget som blivit efter den kinesiska invasionen.

Vissa kan utnyttja det men de flesta tycker det är förfärligt.

Trafiken går inte att beskriva för er och vägarna är oframkomliga.

Vi åkte hem tidigt i dag men fick sitta i bilkö, så det tog 2,5 tim. att komma till hotellet.

Hjärtat är hela tiden i halsgropen.

Två gånger blev Mr.Ans tuc-tuc påkörd, lite lätt och hur många gånger vi höll på att köra fast går inte att räkna.

När vi var i Sreysors hus fick en kvinna dödsbud på telefonen.

Hennes man hade ramlat ner från 5:e våningen på ett bygge.

Det är många olyckor för ingen tänker på säkerhet.

Hos Theary var det baby-lycka.

Hon har blivit faster.

Tre veckor var den lilla tjejen.

Theary och Kimsry har bytt skola och undervisar äldre elever.

Samtidigt får de själva undervisning av utländska lärare.

Båda tjejerna vill lära sig mer kinesiska för att kunna förklara på det språk som deras elever förstår. Det blir allt vanligare med blandklasser på privatskolor, och khmerer har lätt att uttala kinesiska.

Trillingarna har blivit duktiga på att sälja det som finns i den lilla affären, som dricka och cigaretter. 

Motorcyklister stannar till i farten, betalar med en dollarsedel och drar.

Växelpengar tillbaka struntar de i.

Söta trillingar drar in lite extra dricks. 

Tyvärr har en av flickorna och Mengkorng inga sponsorer bästa år och här har föräldrarna små möjligheter att betala skolavgifterna.

När jag är här fattar jag inte att jag aldrig mer ska få se barnen.

Det är en stor smärta att inse att barnen behöver mig lika mycket nu ,eller mer nu än tidigare.

I morgon ska vi ut och kastas runt i lervällingen.

Tänk om vi kunde gå i vattenbrynet och möta Mr.An men efter stormen är det skräpigt i vattnet, så just nu är det farligt.

 

Utan några $ extra varje dag klarar vi oss inte.

Dyngsur på en sekund!

Hej alla läsare! 

Ingrid står för dagens kommentar.

 - Jag trodde att jag skulle hinna gå två meter utan att bli genomblöt men jag hann inte ens kliva ner på gatan.

Det har kommit mycket regn i dag, ibland skyfall.

Vi fick en solskensfrukost med vattenfallsbrus som bakgrundsmusik, men se´n ramlade himlen ner.

Vår rundvandring började så bra med alla på en gång kändes det som. Fam. Pov och Lun skulle besökas men där var Pathyut med storebror och hans fru och Ratanas mamma med en tremånaders baby. Oj vad vi pratade! Så oväntat att bröderna hyrde var sin lägenhet just där. De bor annars i var sitt hus som hyrts till kineser för dyra pengar samtidigt som de själva bor billigt.

När vi vadade hemåt stod Pen Nat där och ville kramas och berätta att han sökt ett stipendium i Bejing på ett internationellt universitet. Där blev jag snopen ännu en gång.

Så var det då dags för dagens värsta besök, det på banken. Min ABA-app gick inte att öppna på nya telefonen.

Efter 3,5 timmars vånda gick jag ut med en fungerande app och ett nyinköpt simkort till en kambodjans telefon extra inlagt i svenska telefonen.

Nya bestämmelser. Snälla fråga inte!

Jag överlevde ännu ett teknisk problem och har avreagerat mig i poolen i kväll.

Tredje hembesöket var hos fam. Soun. Jättetrevligt! Sampours engelska var förbättrad 100% och hans år på universitetets ingenjörsutb. hade gjort honom nyfiken på världen och stora problem som han förstod.

Så kul med kunskapstörstande ungdomar.

Lillasyster Sreynit vill bli läkare som N´gorn, som snart avslutat sitt andra år på den långa utbildningen. Jösses vad stolt jag känner mig ibland. Vilka fina duktiga vuxna det blivit av våra små barn.

Organomflyttning känns vägen hem som. Vilken pärs! Efter sista regnet så vet ju ingen vad som döljer sig i de 

hemska groparna som mest liknar kratrar och borde märkas ut med ett litet v på en karta. Undrar hur alla dessa lyxiga Lexus- bilar slits i fjädringar och hjulupphängningar? 

Hoppas att regeringschefen kommer inspektion till sitt sommarhus!Då rekvirerar han säkert helikopter för att ta sig härifrån.

Inte högt vårt vattenfall men brusar så lagom högt

Pen Nat bjuder in de vadande

Mycket händer på ett år. Niza i bakgrunden har fått en syster

När jag tror att det inte kan bli värre, så blir det ändå värre, hur dåligt är det inte då?

Hej alla läsare!

Morgonen började så bra med en omelett, bröd, frukt och tre koppar kaffe på altanen till bruset från ett vattenfall.

Sedan.....Va´då väg?

Vi for som vantar i tuc-tucen.

Jag led med alla som måste köra i den gropiga lervällingen.

Jag har hört om dylikt i Afrika och Högåsen men här är det oframkomligt och farligt.

Traktor, det skulle Mr.An behöva eller motorcykel.

Två gånger satt vi fast i skiten och fick gunga oss loss.

Det var storm och översvämning i staden dagen innan vi kom. I åtta timmar var vattnet 20 - 50 cm högt i de flesta hus.

Det var stopp i utloppet mellan ett vattendrag och en mindre sjö som alltid samlat upp extra vatten som vid t.ex. regn. 

Orsak till stoppet var husbyggen med nedskräpning. Framför alla hus ligger nu massor med svarta sopsäckar som luktar ?!?!?!. 

Inget torkar i denna fuktiga värme, så det är bara att kasta sängkläder och annat som dränkts.

Undrar om vi vågar bada i havet?

Ingen vet vad som finns där i vågorna?

Vi har träffat flera barn och vi har fått massor med info. som jag dragit ur Mr. An.

För de barn vi besökt har inget förändrats mer än omgivningen med alla husbyggen.

Det är otroligt trångt på alla gator och det finns inga lekutrymmen.

Föräldrarnas oro och brist på pengar märks säkert. Matprisena har gått upp och hyrorna har tredubblats.

Mer bekymmer. Jag har en ny telefon med en bra kamera. Den medföljande sladden går inte att koppla till min laptop. Vi (Ingrid) har försökt med allt men förgäves och hon ger inte upp om inte alla möjligheter är prövade.

Nu mailar jag foton från telefonen ett i taget till Peter. Den lösningen kom jag själv på i natt. Tur att Peter har tålamod med mig och mitt obefintliga intresse för teknik. Känner mig lurad. Hur kan man sälja en telefon med en sladd, som inte går att koppla till en dator. Ja, jag vet, borde ha testat hemma. Detta borde förföljer mig och är nog typist just mig.

Poolen på hotellet är perfekt. Lagom varm, djup och stor. Där kan jag träna min gamla kropp utan att den känns det minsta gammal.

I morgon, nya möten och massor med prat. Skönt att engelskan inte försvunnit i samma takt som namn jag inte minns!

En nedslagen men inte uppgiven Britt

Hyreshus!!!!!Hit ska många kineser flytta.

Älskade barn. Jag har saknat er. Kimlong, Pisey och Sreymoch

Nya huset, det gamla Buckley och så tomten emellan som ska bebyggas av nye ägaren.Trångt?

Pool finns men dåligt med fönster för att grannar bor precis intill.

Kärt återseende! Saimen är större än någonsin!!!!

Farlig jättesten mitt i skiten

Usch och fy i mängder efter stormen

Vilken resa!

Hej alla läsare!

Vi är framme.

Sista bilresan på normalt fyra timmar tog sju och det vi såg vid famkomsten gjorde att vi ville åka hem på direkten.

Sihanoukville har tredubblats och står inte att känna igen. I Sverige tar det tid, år att bygga stora hus här går det på några månader.

Vi åkte genom Chinatown, en helt ny stadsdel och vi bara bävade.

Till slut kom vi till en oas, vårt mysiga hotell Spayhiti och där väntade Mr. An. Tryggt!

Fina rum med uteplats, ja inget att klaga på här men nu ska vi snart ut i verkligheten.

Hur ska vi våga?

Alla vägar är sönderkörda och det tar numera en timma till centrum , dit man förut körde på 15 min..

Men, barnen väntar och vi också men kramar och 1000 frågor.

Vädret skiftar från sol till störtregn på nolltid. Varmt som alltid, ingen vet gradantal.

Försökte i går kväll förgäves tänka ut hur jag skulle överföra bilder tagna på min nya mobiltelefon till datorn. 

Hjärnan hade för länge sedan lagt av, för full av intryck förmodligen.

Med faster Ingrids hjälp eller egen förmåga ska det lyckas i dag.

Känner ert stöd.

Det behövs för nu kommer vi, precis som vi alltid gjort.

Vi är pålitliga även om kineserna tagit över.

Hej från Britt