Städdag =uschdag

Hej alla läsare!

I dag var dagen då Speaking School definitivt lades ner.

Två bokhyllor som stått ute men under tak i snart ett år skulle gås igenom.

Det var knappt jag ville ta i det som stod där, men så mycket bra grejer kan ju inte slängas.

Vi torkade och dammade, hade myrkrig och hela tiden droppade svetten. 

I förrgår pratade vi med en lärare på Regent School, som också jobbar på en skola för fattiga fiskares barn i hamnen.

Där fattades det mesta, så nu kommer det vi släpat hit och haft så mycket nytta av, i rätta händer.

Det känns bra, mycket bra!

Han kom i kväll och fick en första genomgång i skenet av en ficklampa.

I morgon ska vi leverera till Starfish Café, för där har vi träffats massor av gånger.

Våra kinaschack och fiaspel passar utmärkt till de turister som kommer och vill ha lugn och ro, fly trafiken och alla kinesiska byggen.

Det är endast funktionsnedsatta som jobbar på oasen Starfish

Det är fortfarande ingen el i staden men massor av generatorer mullrar utanför alla affärer och byggen.

Ingrid duschar nu men har en ficklampa lysande på handfatet.

Ljuset kommer och går och Ingrid är alltid garderad.

Vi var tvungna att få något i magen när vi kom till hotellet.

Livsfarligt och omöjligt att gå i kanten av gatan i vanliga fall för trafiken men nu är det stenar och lera och byggrester, som man måste kliva över. (Trottoarer finns bara på huvudgatan).

Vårrullar tänkte, vi men icke.

Det enda vi vågade köpa och ta med, var någon sorts friterad pannkaka som gick ner med lite icetee och kaffe.

Bukfylla, kallas det men ger inte kambodjamage.

Att stanna och äta något vettigt gick inte för oljudet av alla kompressorer utanför.

Jag har alltså kolhydratladdat inför kvällens trapprace. 

Jag skulle träna med två grabbar på gym men de kom inte.

Det är omöjligt att bestämma tid med någon pga. trafiken.

Jag blundar eller tittar åt sidan men Ingrid skriker, så Mr. An rycker till.

För två år sedan cyklade jag och gick en del men det är fullkomligt otänkbart nu.

Bäst är att ha en motorcykel som krånglar sig emellan alla bilar när det är stopp.

En annan svårighet är att Mr.Ans telefon har gått sönder men han hittade en ny som en kines glömt i hans tuc-tuc.

Den har naturligtvis inga av alla hans telefonnummer, så nu kan han inte ringa de vi vill besöka. Många kan jag nå och ringa till på messinger men jag har inte alla.

Ibland vill jag morra åt denna karl som ju vetat att vi skulle komma.

Han borde ha tänkt...…..men här gör man sällan det.

Det skulle bli krångligt för politikerna.

Ni behöver inte tycka synd om oss.

Vi tog ett parti Kinaschack och lade mattepuzzel.

Det senare var svårt för i värmen tänkte vi bara i halvfart.

Jag ska inte klaga på att folk inte tänker här.

Det orkar ju inte vi heller.

-Nu tar vi dom, trapporna alltså!

Hej då, från en svettig illaluktande Britt