Besök hos aporna, risutdelning och en himla massa skoj!

Hej! Jag, Britt sitter i baren och skriver. Den är till för att låna ut handdukar, så det är lugnt.Just nu är vi inloggade dessutom, så det är bara bra. Resten av gänget badar och några trötta tjejer skrattar hejdlöst åt allt. Vi har ställt in träningen av Oxdansen, något vi säkert ångrar i morgon men vi har melodin vi ska tralla i huvudet och rytmen inombords och ett oförstört självförtroende eftersom ingen sett hur vansinnigt dumt det måste se ut. Denna OS- invigning kommer att gå till historien på många sätt men ett är säkert det blir aldrig som man tänkt och planerat i detta oförutsägbara land.Vi skulle haft risutdelning i går men ett skyfall ställde till problem. Vi vadade både ute och inne i decimeterdjupt vatten.
Tack Mulle och alla ni som skänkt rispengar.

Ni borde ha varit med och sett alla lyckliga föräldrar. 38 säckar väntade på dem i Speaking School och de fraktades hem på många olika sätt, de flesta bak på en moped med en leende förare. Ingen behöver gå hungrig de nästa två månaderna. Jag känner, när jag ser mig omkring och när jag pratar med folk, att denna hösten har försörjningsproblemet försämrats. Mrs. An jobbar tio timmar/veckan varje dag och tjänar 75$ och samma sak gäller all hotellpersonal där vi bor.
Vi har betalat över 8000$ till skolan i dag, en otrolig summa för en smålänning men den ser inte så stor ut i dollar. Då är inte skolkläderna inräknade för de sys på marknaden för att vi (ni) ska tjäna två $/plagg. Tillskärningen sker på golvet förstås och sömmerskan behöver bara titta på varje barn Mr. An tar dit för att veta måtten. Sjömanskrage gäller för flickornas vita blusar som är kantade med blå remsor. Barnen är så fina och blusarna vitare än vi kan få i tvätten hemma.
Skyfallet ställer också till problem på vägarna som ibland är nästan ofarbara. I går var vägen så full av "pötthöl" att vi nästan stod still och då...kommer ett farthinder varvid reskompisen inte kan vara tyst utan prisar Högåsvägen för där finns inga farthinder i alla fall och det brukar vara någon meter mellan "höla". "Pötthöl", ett ord som vi tränat våra små tuc-tuc- kompisar på.Vi hade fyra som kämpade med detta ord nästan till fulländning för att göra sin lärare belåten. Läraren var inte jag utan hon den klipska som kan sin Högåsväg.

Den "klipska" har fått mig att fara sta´n runt och leta krattor och en tunna med lock. Vi hittade två järnkrattor som var perfekta för att få ihop skräp men. Plötsligt var det kul att städa framför skolan. Detta rensliga folk är desto skräpigare när det gäller sopor. Allt skräp droppas direkt framför fötterna av alla. NU........ska det bli ändring. Kristin, din kille var helt fantastisk när det gäller krattning och städning. Det var dessutom kul att få ha handskar på händerna. Varje gång man träffar dessa barn så blir jag lycklig i själen men tålamodet sätts på prov ganska ofta. Alla skulle behöva några veckor i Kambodja för sin själ och sitt "tänk." Britt